Hultsfredsfestivalen 2012: dag 2

Festival — Publicerat 16:21 den 16 juni 2012 av Anna Theresia

Efter den iskalla torsdagsnatten är det en smärre chock att slå sig ned vid näst största scenen för att se Bombay Bicycle Club (bilden). Jag inser fort att mina svarta jeans är alldeles för varma för dagens väder. Klockan är bara halv två på eftermiddagen, och de flesta festivalbesökarna är nyvakna och bakfulla. Majoriteten av dem sitter ned i gräset och äter eller sover. Ett entusiastiskt gäng står dock och gungar med knäna i takt till musiken. Givetvis är det någon som blåser såpbubblor. Är det popspelning så är det.

Inledningsvis tycker jag att Bombay Bicycle Club är habila men trista. Deras snälla rock fångar mig inte, men den fångar åtminstone dem själva. Londonkvartetten verkar ha enormt kul på scen och de är bra på det de gör. Det senare uppskattar jag extra mycket; Stone Roses fiasko är fortfarande färskt i minnet. Men allt eftersom spelningen fortsätter visar bandet nya sidor av sig själva. De rör sig från medryckande poprock till flummig afropop (tänk ett Vampire Weekend på droger) till tunga gitarriff. Allt under samma tidsrymd som det tar att äta en skål soppa.

Anna Ternheim spelar sedan mest material från sina två senaste album, Leaving on a Mayday och The Night Visitor. Men givetvis avslutar hon med den numera klassiska covern på ”Shoreline”. Vackert.

Inget ont om The Soundtrack of Our Lives, men under deras spelning börjar jag reagera på hur mycket gitarronanerande dudes det är på den här festivalen. Mångfald much? Ovanpå det går jag en sväng till tältet och ser ett gäng gitarrkillar med backslick sitta och spela Oskar Linnros-låten ”Genom eld”. Jag skulle kunna raljera mycket om det, men ärligt talat är jag bara glad att det inte är ”Wonderwall”. Likväl: gitarrkillen måste dö.

När Markus Krunegård släppte Markusevangeliet 2008 tyckte jag att det var ett fantastiskt album. Men allt eftersom han släppte mer och mer material blev det sämre och sämre. Beror det på att jag var yngre då, och i större behov av Markus köksfläktsrealism och påståenden som låter som sanningar? Kanske. Det uttryckssättet är väldigt tilltalande när man är ung, något man även ser på publikens medelålder.

Frågan är vad som kommer att hända med Markus fanbase nu när han sjunger om att skjuta fram barnvagnar och att inte vilja bli som sin far. De som suger i sig damm framför största scenen på Hultsfred verkar lika glada oavsett. Men jag kan inte släppa att de nya låtarna är sämre än de gamla. När ”Hollywood Hills” släpptes 2009 var den en ny, dålig låt. När Krunegård river av den i Hultsfred, däremot, är det en av de gamla och bättre, om än inte i samma klass som ”Den som dör får se” och ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”.

Markus framträdande har sina brister. I första låten sjunger han extremt svajigt, och vid några tillfällen under konserten skorrar det till i högtalarna. Han gör sitt bästa för att leverera smidiga mellansnack, liksom börja prata om något som ska leda upp till låten på ett spontant och ”naturligt” sätt, men det är så uppenbart uttänkt att det blir pinsamt. ”Om ni kan den här får ni gärna sjunga med”, säger han nonchalant, och sparkar igång ”Jag är en vampyr”. Publiken är lycklig, men jag är skeptisk.

Simian Ghost
å sin sida bjuder på en finstämd show med suggestiva filmklipp på en skärm bakom sig. De spelar på en inomhusscen, och de gör sig bra i skuggan. Solen steker utanför; kanske är det fina vädret orsaken till den modesta publikmängden.