Hultsfredsfestivalen 2012: dag 3

Festival — Publicerat 18:39 den 17 juni 2012 av Anna Theresia

Första bandet för dagen är Holograms. Namnet låter som att de skulle spela chillwave snarare än punkrock. Publiken är gles, men tre tappra själar försöker mosha längst fram.

Nationalteatern kör festklassikern ”Kolla kolla” redan som andra låt. De är klädda i passande 70-talskläder: utsvängda byxor och brett skärp. Proggrocken gnyr från stora scenen var man än befinner sig på festivalområdet, och jag blir ännu lite mer less på män med gitarrer.

Under tiden fyller Ewert & the Two Dragons den lilla rotundan med folk. Ewert ber publiken att köra på en låt och de är inte sena att haka på den snälla indierocken. Det är okej, men inte mer.

Betydligt roligare är Fanfarlo. De gör pop med trumpet och fiol och visar på ett mycket skickligt sätt att popmusik kan vara mer än män med gitarrer. Sångaren chockerar mig genom att prata svenska; jag visste inte att bandet hade rötter både i Sverige och England. Han blir dock snart ombedd att ”please speak english” av en annan bandmedlem. Detta ignorerar han, bland annat för att annonsera premiären av en ny låt. Deras musik är väl framförd pop som stundtals har ett twee-aktigt driv, men låtmaterialet är ändå relativt mediokert.

The Vaccines
är totala motsatsen. Några av deras låtar är fantastiska, men idag är de inte i form. Justin Young sjunger falskt och bandet sköter sig inte mer än okej. Hela framträdandet känns extremt oengagerat. Justin sätter hela tiden upp en fot på någon av medhörningarna, vilket osökt för tankarna till Captain Morgan-loggan och får mig att sucka inombords. Än värre blir det när det enda mellansnack han får ur sig är den klassiska kommentaren om vackra svenskar som jag aldrig mer vill höra.

Det som är bra med spelningen är dess setlist. Den är uppbyggd med varannan låt peppig och varannan deppig. Det hade kunnat vara riktigt bra. Det är en stor publik som samlats, och även om Justins stämband sviker klämmer fansen i och hjälper till. Trots att jag är bitter för att The Vaccines gjort mig besviken blir jag lite glad när jag ser hur folk dansar. De har åtminstone kul.

Lagom till att Marina & the Diamonds (bilden) äntrar stora scenen kommer regnet som hängt över oss hela eftermiddagen. Man tror lätt att ”the Diamonds” är hennes band, men det syftar till hennes fans. Det är lätt att jämföra med Lady Gaga, som kallar sina fans för ”little monsters”. Och likheterna slutar inte där. Jag tänker mig Marina som en alternativ Gaga. Skillnaden dem emellan är låtmaterialet. Gaga har några monsterhits och ett antal utfyllnadslåtar. Marinas låtar håller en betydligt jämnare nivå, vilket leder till att hitsen inte skiljer sig så dramatiskt från övriga låtar.

På grund av fotbolls-EM finns ett stort tält bakom största scenen, där alla matcher visas (och där man kan köpa öl). Större delen av Marinas publik trycker under det. Framför scenen står endast den tappraste skaran och hoppar i leran. Marina är en vältränad popstjärna som gör sitt bästa för att entusiasmera alla, även de längst bak. De hängivna längst fram sjunger gärna med i ”I Am Not A Robot”, men publiken i fotbollstältet… står i fotbollstältet. Under omständigheterna gör Marina & the Diamonds bra ifrån sig, och Marinas röst är lika strålande som vanligt, men basen skorrar alldeles för mycket och jag har på grund av kylan och vätan svårt att komma i partystämning.