Dear Euphoria vill skriva den perfekta låten

Intervju — Publicerat 08:00 den 18 juni 2012 av Anders Nilsson


Att vara omtyckt och uppskattad, men ändå inte kunna leva på sin musik är många musikers verklighet. En av dessa är Elina Johansson, som med sitt projekt Dear Euphoria släppt två album och en ep. Över 1 100 människor från hela världen gillar bandet på Facebook, och låten ”Coming Down” finns i så många hemmasnickrade videotappningar på Youtube och har visats så många hundratusen gånger att Elina själv för längesen har tappat räkningen. Men det är fortfarande långt kvar till miljoncheckarna.


Elina föddes i Dalarna i slutet av 1970-talet. Musikintresset kom tidigt och det barnsliga pianoklinket blev snabbt något större och bättre. Redan i sjuårsåldern skrev Elina sina första låtar. Eller ”melodier med text”, som hon hellre kallar dem.

– Min mamma tog med mig på folkmusikkvällar på Dalarnas museum i Falun. De melankoliska melodierna fastande i mig. När jag var åtta år åkte mamma till Nicaragua för att jobba som volontär i två år och jag flyttade till pappa som hade ett piano. Då började jag improvisera och skriva faktiska låtar på det - bland annat till mamma så klart - som jag gråtandes spelade om och om igen för mig själv.

Trots att Elina så tidigt började spela piano och gick i kommunala musikskolan, ”Fast jag lärde mig inte så mycket där, jag tyckte att det var så tråkiga läxor”, tycker hon inte att hon är någon pianist.

– Jag kan egentligen inte spela särskilt mycket mer än mina egna låtar. Eller jo, jag kan spela enkla poplåtar om någon sätter ackord framför mig och skulle kunna framföra en jazzstandard eller klassiskt stycke om jag fick öva ett tag. Det var inte förrän jag var 21 som jag började lära mig lite grunder och kunde skriva ner det jag själv spelade.

Efter skolan studerade Elina under ett år sång på en folkhögskola, och därefter stack hon till Los Angeles för att plugga både sång och keyboard på Musicians Institute.

– Jag började gå ut med min musik när jag bodde i Los Angeles. Först under eget namn, sen bildade jag en grupp tillsammans med tre andra. Vi kallade oss Lotus Reign och spelade en del på klubbarna runt stan. Det var nära att vi fick Marilyn Mansons trummis Ginger som manager men jag flyttade hem precis i den svängen. Jag stod för övrigt otippat på gästlistan när Manson spelade i Stockholm för några år sen.

Väl hemma i Sverige igen kände sig Elina sliten och trött på det mesta som hade med musik att göra. Efter ett halvår infann sig dock skaparlusten igen och projektduon Dear Euphoria kom till. Duons andra halva Sven Johansson råkade svara när Elina ringde och sökte dennes bror. Samtalet gled in på Elinas tid i LA och snart hade de båda bestämt sig för att jobba ihop. Han var gitarrist och hade precis fått upp ögonen för att spela in, hon hade låtar och ville spela in dessa.

– Vi var båda ganska sopiga, men ändå jätteseriösa. Jag åkte ner till honom i Göteborg när jag kunde och vi hade intensiva perioder av inspelning vilket till slut resulterade i vårt debutalbum 2005.

I dag, sju år senare har Sven flyttat till Stockholm. Dear Euphoria har blivit mer av en duo än det var från början, då det främst var Elinas projekt och Sven fick betalt efter förmåga.

– Det känns som ett under att vi fortfarande jobbar ihop. Vi har växt både tillsammans och var för sig. Nu är jag och Sven ett team och bandet/projektet består av oss två och världens finaste dedikerade musiker som till exempel Alexandra Eklöf på fiol.

Arbetet med Dear Euphorias tredje album går ganska långsamt, då jobb och privatliv gör sig påminda för både Elina och Sven. Flera skivbolag, förlag och bokningsbolag har visat intresse för att jobba med bandet, och till hösten räknar Elina med att kunna åka på Europaturné igen. De tidigare turnéerna är något som Elina minns med värme.

– Det är många små fina stunder. Spelningar i städer där publiken suttit som tända ljus och lyssnat med varma ögon. Meddelanden eller kommentarer från människor som vill berätta att min musik har en stor betydelse i deras liv på olika vis.