Peace & Love: dag 1 - Camilas version

Festival — Publicerat 15:25 den 28 juni 2012 av Camila Astorga Díaz

På Peace and Love tycks det inte finnas någon övre eller undre åldersgräns. Rockmormor och hennes vänner är här, en hipp mamma glider runt i knallrött läppstift med sin bebis över armen. Som en accessoar ligger barnet och tittar stort. Utan något skydd mot vare sig sol eller ljudnivåer.

Basen känns i kroppen framför Cozmoz lilla scen. Veronica Maggio ska ha en ”hemlig och intim” spelning som man har kunnat vinna biljetter till på Facebook. Det skulle vara runt 600 som kunde vinna biljett men inne på Cozmoz kan det inte vara fler än ett hundratal. Det ÄR intimt och när Veronica Maggio går på scen har hon redan vunnit oss med sitt nya Familjeninspirerade elektrobeat. Kanske därför dröjer det bara en vers på ”Finns det en så finns det flera” innan publiken hoppar och klappar i takt.

Veronica Maggio är folklig, har det hetat, men nu har hon uppgraderat sig till versionen 2.0 och hittat ett nytt sätt att angripa sin musik. Förutom det uppenbara i att alla stråkstämmorna spelas på synth så är det så himla roligt att höra låtar som man sett framföras så många gånger förändras och stöpas om på nytt. Hon spelar dessutom en låt som inte kom med på Satan i Gatan och en låt från skivan hon jobbar på just nu. Det är dist och eko, elektro och högt tempo. Allt är dansant, peppen är konstant och jag blir förvånad när jag ryser.

Jag ser lite av Roxette, men blir ledsen över att deras bäst-före-datum så tydligt gått ut. Marie Fredriksson har inte kvar rösten och Per Gessle försöker dra hela lasset själv. Men publiken är entusiastisk, en kvinna står till och med och gråter bakom sina solglasögon. Jag kommer på mig själv med att nynna på strofen ”bakom mina solglasögon kan jag va mig själv” när jag letar efter min vän som står någonstans i publikhavet.

På andra sidan festivalområdet spelar Mac Miller och på vägen dit ser jag någon hoppa över staketet som en vig gasell. Folk rusar för att se den amerikanske tjugoåringen leverera hiphoprhymes som om det inte fanns någon morgondag. Konsertens höjdpunkt är när han får alla att klappa i takt eftersom han vill köra en ny låt som han inte har med sig beatsen till. En hiphopartist som vågar sjunga a capella är värt mycket i min bok. Plus att det är så schysst att ha en dj med sig på scen som på riktigt scratchar vinylskivor.

Precis framför mig står det tre tjejer och dansar galet snyggt. I pauserna mellan låtarna stannar de upp och fläktar sig med händerna. En telefon ringer och en av tjejerna svarar precis som Mac Miller river av ”Donald Trump” och hon kan inte låta bli att dansa. Och att se en människa glatt försöka prata i telefon medan benen dansar av sig själva, den bilden sparar jag som ungefär det finaste jag sett, i min festivalminnesbank.