Peace & Love: dag 2 - Linnéas version

Festival — Publicerat 15:39 den 29 juni 2012 av Linnéa Pettersson

Torsdagen på Peace & Love skulle bli den vackraste torsdagen på länge. Men det är klart, en eftermiddag som börjar med att man får stå och tipsa Jim James från My Morning Jacket om vilka band han borde se under dagen kan ju knappast bli något annat.

Det märks att Mumford & Sons har växt. Från att jag såg dem på Debaser Slussen 2009 efter släppet av ”Sigh No More” så har de alltid varit ett fantastiskt liveband. Ett band som gör att hjärtat sväller och pumpar hårdare och hårdare i bröstet medan stämsången vibrerar. Men att de nu kan rycka tag och skaka om trots att jag står bland de bakre raderna i en publik på runt 25 000 är häpnadsväckande. Från att bara ha varit de fyra bandmedlemmarna på scen så bygger de nu ut ljudbilden med en blåssektion, en cellist, en violinist och en trummis. Dessutom har de med sig en gitarrist som stand-in på grund av Marcus Mumfords brutna hand, som ju gjorde att de fick ställa in på Hultsfred och istället komma till Peace & Love. Något jag är väldigt glad över.

För trots den brutna handen är detta en spelning fylld med mer energi än jag har sett dem utstråla på länge. Mumford spelar baskagge med ena foten och använder den friska handen till att spontant slå på cymbaler och trummor. De nya låtarna är bedövande vackra och när de spelar nya ”Below My Feet” går solen ner över Utopia medan stämsången ekar ut över en knäpptyst och helt hänförd publik. Jag kan inte låta bli att tänka att det nog inte blir så mycket vackrare än såhär på årets Peace & Love. Men jag skulle snart bli motbevisad.

Other Lives bildades redan 2004 men är nästan helt okända i Sverige. Därför är Athena långt ifrån fullt när bandet drar igång klockan elva på fredagskvällen. Men publiken blir bara fler och fler under tiden bandmedlemmarna plockar fram allt fler olika instrument. Deras musikalitet når sin kulmen när gitarristen Jonathan Mooney loopar fiolslingor och sedan spelar trumpet och synth samtidigt. De har även belönats med festivalens hittills bästa ljud. Något man inte kan säga om den första kvarten av My Morning Jacket. För basen dundrar ut över den alldeles för fåtaliga publiken och det skär och är så hög volym att jag tvingas sätta i öronproppar. Och det vill man inte när My Morning Jacket går ut i sin allra bästa form och ger allt trots att det inte alls är samma gensvar från publiken som när de var i Stockholm i november.

Denna turnén uppmanar de publiken att önska låtar via Twitter och efter en snabb scanning så inser jag att de spelar nästan alla låtar som publiken önskat. Jag träffade bandet före spelningen för en intervju och föreslog då att de skulle köra ”Run Thru” från 1999. När de kör en full version på över tolv minuter med ett krossande jam i mitten där Jim James hoppar runt som att han är besatt så kan jag knappt tro det jag ser. Nu hade jag kunnat åka hem nöjd från Peace & Love.