Peace & Love: dag 3 - Linnéas version

Festival — Publicerat 17:33 den 30 juni 2012 av Linnéa Pettersson

Rockfotos skribent Linnéa Pettersson ser en mängd svenska band på Peace & Love i Borlänge. Läs mer här!

Fredagen skulle bli en svenskpräglad dag på Peace & Love. Medan området sakta fylls med loja festivalbesökare så sätter sig Amanda Bergman aka Idiot Wind vid pianot på Shangri-La. Publiken ligger i gräset framför scenen och vi låter oss hypnotiseras av hennes fantastiska röst som både är skör och stark på samma gång. Det är en lättnad att uppleva en artist som är så inne i sitt eget skapande att varken den loja publiken eller spilljudet från Rebecca & Fionas spelning intill kan störa henne.

Jag låter mig vaggas in i hennes värld och när hon spelar en av de nya låtarna med en texten ”I can't decide where I love you, in the heart or in the mind” faller tårarna innanför mina solglasögon. Scenen kamoufleras av en önskevägg där besökare i alla åldrar har skrivit vad de önskar sig allra mest och känslorna svallar återigen över när jag läser: ”Att träffa en hen som är på riktigt”, ”Jag önskar att språk val försvinner”, ”Att man kunde gå på regnbågar” och ”Jag önskar frid i jorden”. Det karakteristiska för Peace & Love är verkligen just fred och kärlek.

Deportees är ett band som alltid funnits i bakgrunden men som aldrig riktigt slagit igenom. I alla fall inte hos mig. Poppiga singlar men inte så mycket mer. Men med den raka och mörka senaste skivan ”Islands & Shores” har de visat att de definitivt förtjänar sin plats som Sveriges just nu bästa popband. När de går på scen på fredagskvällen börjar det lite darrigt trots sångaren Peder Stenbergs otroliga scennärvaro.  Men snart kommer bandet ikapp. Thomas Hedlund måste vara Sveriges hårdast jobbande trummis, som mitt konsertsällskap uttrycker det. Hans driv tar Deportees till nya höjder och med ett fantastiskt ljus och rökmaskiner som går för fullt så känns det nästan som att jag måste ta ett steg tillbaka för att landa och ta in min förvåning. När de avslutar med otroliga ”A heart like yours in a time like ours” så erkänner jag att detta måste vara den bästa spelningen på Peace & Love av ett svenskt band.

Ett epitet som inte ens Kent har en chans att utmana. Kent har fått tiden 00-02 och det borde vara den perfekta inramningen för deras mörka och suggestiva rock. Men efter tio minuter öppnar himlen sig och håller i sig resten av spelningen. Bandet kämpar på men det är publiken som bär upp dem. Jag ser mig omkring under avslutande ”Mannen med den vita hatten (16 år senare)” och konstaterar att Kent måste vara det enda band som kan få hälften av publiken att hångla och hälften att dansa. Att de väljer att avsluta sin konsert tjugo minuter för tidigt känns det orättvist mot fansen som är blöta in på skinnet och som hade velat glömma regnet i åtminstone tre låtar till.