Peace & Love: dag 4 - Camilas version

Övrigt, Festival — Publicerat 19:39 den 1 juli 2012 av Camila Astorga Díaz

På Peace & Loves sista dag i Borlänge ser Rockfotos skribent Camila Astorga Díaz en festivaldebutant, en okänd och en galet känd r'n'b-stjärna.

Under lördagen står jag och fyrahundra förväntansfulla festivalbesökare och köar för att se Amanda Mair på inomhusscenen Cozmoz. En vän till mig, som är från Borlänge, berättade precis innan konserten att Cozmoz är dit man går på högstadiedisco och smugglar med sig sprit i bh:n. I lokalen finns det bland annat en discokula och en spraymålad Tina Turner i taket. Vi skrev om Amanda Mair i våras och hypen verkar vara stor inför artonåringens festivaldebut. Även fast hon ibland sjunger riktigt bra och rör sig med en självklarhet och pondus på scenen, så saknar konserten något. Det känns inte genuint. Amanda Mair sliter och drar hela det musikaliska lasset, men det är en dragkamp som hon omöjligen kan vinna. Bandet är otight och sjunger falskt, vilket drabbar alla refränger eftersom man bestämt sig för att alla refränger ska ha kör. Alla arrangemang ser exakt likadana ut, det enda som förändras är att hon ibland sätter sig vid pianot. Och när hon gör det och sjunger själv, på svenska, så inser man att det är just soloartist hon bör vara – och inte arbetsmyra på scen.

Exakta motsatsen till Amanda Mair spelar inne på Graceland, r'n'b-stjärnan The-Dream. Han har bland annat varit med och skrivit Rihannas monsterhit Umbrella och spelat in låtar med Kanye West och Drake. I solglasögon och keps står han på scen och juckar till sina egna textrader som handlar om att ligga med ”shorties” och att ha snabba bilar. Men jag älskar det. Det finns något så fantastiskt med riktigt sliskig r'n'b i kombination med The-Dreams hårda attityd mot den lilla skara människor som kunnat slita sig från Skrillex och Thåström, som spelar samtidigt. Han ropar ”no dance stuff – chill the fuck out!” och publiken lugnar sig och dras som magneter till varann.

Allra sist spelar Rihanna, festivalens dragplåster. Kvinnan, myten, legenden. På scenen står två enorma egyptiskt inspirerade statyer och en sfinx som skjuter laserstrålar ur ögonen. Allt är otroligt väl regisserat, Rihanna ropar att hon ber om ursäkt för förseningen (hon börjar 45 minuter försent) och efter fem-sex låtar inser jag hennes storhet. Hon har verkligen fler hitar än man tror och alla runt omkring kan texterna.

Visst går hon på sent och visst är hon lite ofokuserad i början av konserten, men vem kan egentligen klandra henne? Redan innan hon gått på buar publiken för fullt och jag kan inte låta bli att snäsa till. Även om det är lätt att glömma är artister såklart också människor.

Det är en 90-minutersshow med fyrverkerier och dubstepinfluenser och när Rihanna väl sjunger hela låtarna igenom (ofta släpper hon taget om låtarna och låter publiken, eller bakgrundssångarna, sjunga med) så hör man den där talangen som innebär världsstjärnenivå. Hon sjunger bättre än vad man kan ana på inspelningarna.

Att Rihanna är ofokuserad märks mest på att hon pratar om Utöya-dådet som att det hände i Sverige och sjunger ”Redemption Song” som en tribute till de som miste livet. Hon ber direkt om ursäkt när hon inser (eller någon säger till henne) att hon har tagit fel på land. Hon sjunger inledande fraserna till Kanye Wests ”All of the Lights” men inser efter halva låten att publiken inte kan rappa med och inte hon heller. Men förutom de missödena så briljerar hon på så otroligt många låtar. ”Umbrella” får folk att tokdansa, ”S&M” får mig att spontant slänga upp en kompis på ryggen och ”Man Down” får mig att rysa längs med hela kroppen. Sista låten är den hon gjort tillsammans med Calvin Harris, ”We Found Love” och att få runt 40 000 besökare att kasta sig ut i den där sortens dans man bara dansar när något släpper och allt bara blir till beatet, känslan, pulsen, det kräver artisteri.

Festivalen kunde inte avslutats bättre.