Peace & Love: dag 4 - Linnéas version

Festival — Publicerat 13:08 den 2 juli 2012 av Linnéa Pettersson

Medan lördagen för de flesta kretsade kring Skrillex och Rihanna så vaggades Rockfotos Linnéa Pettersson in i en gubb- och postrocks-dimma.

Publiken är inte så stor som jag hade hoppats på när Austinbandet Deadman intar största scenen tillsammans med Garth Hudson. Det vankas The Band-tribute och mina förväntningar är höga. Och jag blir inte besviken. För oavsett om Garth Hudson kanske egentligen är den mest ointressanta The Band-medlemmen så är det ändå helt fantastiskt av bokarna att få hit honom. 74-åriga Hudson skänker en autenticitet till spelningen, men det är gästartisterna som sätter ribban. Det bara väller ut artister på scenen som vill hylla The Band. Anna Ternheim, John Hiatt, Basia Bulat, Israel Nash Gripka och Ebbot Lundberg gör alla fantastiska inhopp som sångare medan jag väljer att snabbt glömma bort Hoffmaestros märkliga medverkan. Men trots alla namnkunniga artister så är det när Hudsons fru Martha ansluter som det händer något. Hon rullas in i sin rullstol och stöttar sig på en käpp men river av ”Don't Do It” med en pondus som får mig att undra om det skulle vara såhär Janis Joplin hade låtit om hon hade fått bli gammal.

När sångaren och låtskrivaren i Deadman, Steven Collins, introducerar egna ”Where The Music's Not Forgotten” gör han det med en innerlighet som värmer och berör. Han nämner Johnny Cash och Levon Helm och hur de alltid kommer leva kvar genom sin musik, när man sluter ögonen och njuter av denna hyllningen inser man hur sant det är. The Band har gjort så många oförglömliga låtar och när John Hiatt sjunger "The Weight" medan Ebbot och Basia Bulat körar och delar mick så tänker jag att det enda som borde vara annorlunda på denna konserten är att fler borde ha fått se den.

Några timmar senare går ett av mina mest efterlängtade band The Maccabees på scenen i den teaterliknande lokalen Athena. Jag är glad att de spelar just här eftersom ljudet, som i övrigt inte varit det bästa under festivalen, verkligen imponerat under till exempel Other Lives spelning. Och det låter bra idag också. Men det ser även riktigt bra ut. Bandet bygger sakta upp ”Forever I've Known” och varvar finstämd pop med postrock-manglande och när ljuset blinkar och följer upp varje liten knyck musiken tar så når låtarna nya höjder. För att bandet är enastående låtskrivare har de bevisat i skatter som ”Feel To Follow” och ”Love You Better”. Det är bara synd att de tidiga låtarna inte når riktigt lika högt trots att bandet verkar vara på otroligt gott humör och vinner publiken genom hårt jobb och många leenden.

Lördagen är verkligen en splittrad dag artistmässigt. Det finns något för alla och när jag passerar en ivrig pappa på väg mot Israel Nash Gripka hör jag hans fru utbrista ”Men vi får ju tänka lite på vad barnen vill se också!” Och nej, inga barn ville se Nash Gripka. Jag ser knappt några i publiken som är under 40 år. Och Nash Gripkas musik är väldigt gubbig. Debutalbumet Barn Doors and Concrete Floors är fyllt med härlig alt-country men live blir det ett lite för tillbakalutat jam. Jag kan inte låta bli att sakna M.Wards svängiga band istället för detta lite för likriktade och enformiga driv.

Och när det gäller Rihanna säger jag bara ett ord: synd. Synd att hon inte är på topp. Synd att det inte känns som att hon vill vara där. Synd att hon slarvar bort sina magiska pophits. För det hade kunnat vara så bra. Men nu lämnar vi istället Peace & Love med en liten besvikelse i minnet, men med fantastiskt mycket varm musik i hjärtat.