Baroness är ett av många band som surfar på vågen i svallet efter Mastodon. När Mastodon stod på sin progressiva höjdpunkt med den invecklade Blood Mountain lanserade Baroness genombrottsplattan Red Album, en välbehövlig frisk fläkt som tog ner progressiv sludge på jorden igen. Plattan var otvivelaktigt ett av 2007 års bästa släpp och togs emot med öppna armar av metalvärlden. 2009 släpptes uppföljaren Blue Record, en betydligt såsigare historia men med samma anslag som föregångaren. För att fullborda deras till synes obskyra fetisch för färger släpper nu Baroness plattan Yellow & Green i sommar. Det är på grund av detta som vi, efter sex års lång väntan, får se bandet i Stockholm igen.

Efter ett ambient halvsömnigt intro äntrar Georgia-kvartetten scenen på ett stekhett och i det närmaste fullsatt Debaser med “Ogeechee Hymnal”. Inledningsvis bubblar oron upp om att vi hamnat i en förvirrad Andres Lokko-värld där orimliga decibelgränser får råda, men efter ett par låtar är lyckligtvis ljudproblemen åtgärdade. Bandet bjuder oss bland annat på “A Horse Called Golgotha”, “Swollen and Halo” och “The Sweetest Curse”, alla säkra kort som får fin respons bland publiken. De själva ser barnsligt peppade ut, med sångaren och gitarristen John Dyer Baizley i spetsen.

Baroness plöjer sig rutinerat igenom en gedigen samling låtar, och det låter okej om det mesta de tar sig för. Men, de har ett stort problem. På skiva är det uppenbart, och i livesammanhang blir det än mer tydligt. Där de driviga och stadiga låtarna allt som oftast sitter där de ska, får de mer finstämda melodierna sig en ordentlig törn på grund av Baizleys alltför platta och intetsägande röst. I de värsta stunderna minimeras Baroness till ett sliskigt ballad-coverband.

En ytterligare orsak till att kvällens spelning inte riktigt lever upp till de höga förväntningarna är att bandet lägger alltför stort fokus på material från Blue Record. Vi får endast höra två låtar från Red Album, dessutom placerade allra sist i setet. Ingen “Rays of Pinion” blir det. Ej heller någon “The Birthing”. Men när Isak klingat ut får vi en mäktig och fin avslutning i “Grad”, vars slutackord ivrigt skickar den flämtande publiken ut ur ett kokande Debaser Slussen.