Med fredagen kom det för Roskilde så ökända regnet. Dock både tidigare på dagen och mer kortvarigt än prognoserna talat om. Så när det var dags för musik hade det slutat, även om himlen fortsatte se hotfull ut. Men det var uppehåll hela kvällen och vi har klarat oss från riktig lervälling.

Musikaliskt blev det för undertecknad en märklig dag. Jag tröttnade fort på banden jag egentligen tänkt se och spenderade i stället åtskilliga timmar i Cosmopol-tältet, den scen som är mest alternativ och ofta bjuder på här okända, men icke desto mindre fantastiska akter från Afrika och Latinamerika. Detta är en sida av Roskilde jag tycker det talas för lite om. Det är samma varje år. Om man tar sig tid att kolla in något eller några av dessa band, som vi alldeles för förenklat och slarvigt kan klumpa ihop som “World Music”, kommer man garanterat därifrån med några av festivalens allra finaste musikaliska upplevelser.

Igår var Cosmopol extra hett, då hela två akter som i presentationen belagts med genrebeteckningen cumbia, spelade. Cumbia är en av mina verkliga svagheter och bland den mest tilltalande rytm som finns överhuvudtaget. Först spelade mexikanen Celso Pina, vilket var traditionell cumbia med dragspel och stränginstrument. Självklart var det oemotståndligt och att The Cult och The Vaccines spelade samtidigt bekom mig inte det minsta. Jag kände direkt att jag hamnat rätt.

Men ännu mera rätt hamnade jag när jag några timmar senare sett Jack White hinna fram till “Hotel Yorba” och tog beslutet att lämna Orange för att se Bomba Estereo från Colombia. Detta är allt annat än traditionellt. Med två snubbar på blandad elektronik, en hårtslående trummis och sångerskan Liliana Saumet som ständig fokalpunkt låter de helt i takt med samtiden och skulle kunna få vilken klubb som helst att välta. Att blanda hypermoderna beats med rytmen från cumbia är lika simpelt som genialt. Och när de till och med slänger ur sig en latinocover på “Pump Up The Jam” har alla mina försvarsmekanismer gett efter. Den enda invändningen jag skulle kunna ha är just att det ibland låter lite simpelt. Deras beats har väldigt mycket energi, men känns inte särskilt unika. Men vad gör det när hela Cosmopol vibrerar av dans och lycka. Som Liliana sa närhon avslutade — “ni förstår inte vad jag säger, men ni förstår musiken”.

Tidigare på dagen hade Cosmopol också haft ett tre timmar långt hiphop-maraton med fyra akter. Det ovanliga var kanske att det var fyra vita artister. Lika ovanligt var att allihop var bra live trots att ingen av dem hade liveband. Bäst var nog Grieves, som har ett underbart skönt flow, en behaglig röst (han skulle nog göra sig som sångare också) men mest av allt en underbar sidekick vid namn Budo. Inget ont om konventionella hiphop-DJ:s, tvärtom, men Budo är bara DJ när han inte fyrar av gitarrsolon, lägger pianoslingor eller blåser trumpet. Eller bara är rolig, för mer glimt i ögat är svår att hitta. Resten av startfältet utgjordes av Macklemore, Evidence (från Dilated Peoples) och Sage Francis. En bra blandning och när de körde tämligen korta set blev det aldrig tråkigt.