Stone Roses: Heaton Park, Manchester 29/6

Spelning — Publicerat 22:48 den 9 juli 2012 av Tom Magnusson

Manchester är inte en traditionellt vacker stad. De tegelröda små husen hukar undan de grå moln som ständigt verkar övervaka staden, även i mitten av sommaren. Den gamla industristaden är dock inte bara hem åt det första fackföreningsmötet, den första järnvägstationen, den första atomklyvningen eller Englands två just nu bästa fotbollslag. Manchester är en av de absolut största popstäderna i världen. Med en stark arbetarklass och en lyckad integrering av invandrare har Manchester blivit en stad där invånarna har fått lära sig att man inte kommer få något gratis, det man vill ha får man skapa själv. Den öppna attityden och kärleken till svart amerikansk musik gör även staden med dess närförorter till hemvist för northern soul-scenen där obskyr stompig soul spelades nätterna igenom på ställen som The Twisted Wheel och Wigan Casino på 60- och 70-talet. Likaså Madchester-scenen där The Hacienda var klubben som blandade den absolut senaste housen och hiphopen från Amerika tillsammans med hits från inhemska band som New Order och 808 State och på många sätt blev en lika legendarisk och inflytelserik nattklubb som Studio 54. Bandet som blev centralfigurer för hela rörelsen och kanske hela Manchester i stort blev dock ett annat band: The Stone Roses.

The Stone Roses må bara ha släppt två skivor varav den ena är minst sagt ojämn. Vad man dock lyckades med under sin korta tid var att blanda dansmusik med perfekt popmusik, The Byrds-melodier med ett James Brown-groove. Att söka sig igenom alla influenser och små dörrar som bandet lät stå på glänt är att öppna upp sig för en hel värld av musik och intryck. Psykedelia, hiphop, Jackson Pollock, acid house, funk, Pablo Picasso, situationism och bibelpassager. Med bara ett album och en handfull singlar hade man gett Manchester den identitet som staden alltid saknat: band som Joy Division och The Smiths hade framgångsrikt målat upp en bild av den gråa, regniga, deprimerande och klaustrofobiska hemstad de såg som sin medan Stone Roses kom och kastade färg över allt och fick invånarna i staden att känna sig stolta över sin hemstad.

Den stoltheten är något av det mest pregnanta som märks under den enorma festivalliknande stämning som råder i staden under bandets återföreningsspelningar på hemmaplan. Överallt skyltas det med bandets t-shirtar samtidigt som det är omöjligt att röra sig någonstans utan att höra någon av bandets alla popklassiker eller bara prat om spelningarna på olika butiker eller pubar. Människorna är stolta över sina hjältar som lagt sina konflikter åt sidan. En stolthet och en fest som kanske betyder extra mycket efter premiärminister David Cameron nedskärningar i stadsbudgeten där norra England framstår som den stora förloraren. Även om staden aldrig har varit så delad och rivaliserande inom fotboll som just nu så enas staden runt ett band vars sångare, Ian Brown, i slutet av 80-talet cyklade runt och delade ut sitt första förskott från skivbolaget till hemlösa ur en träningsväska.

Väl på scenen är bandet allt man kan förvänta sig, och mer. De spelar en låtlista där allsången är lika öronbedövande hög på b-sidor såsom "Mersey Paradise" eller "Where Angels Play" som på superhits som "She Bangs The Drums". Om Ian Brown sjunger falskt så hörs det inte iallafall. Flera låtar omarrangeras varsamt och Fool's Gold förvandlas till en ännu längre funkfest där John Squire är en återfödd Eddie Hazel om man bara blundar tillräckligt. Spelglädjen känns verkligen och går rakt in i de 70 000 människor som vrålar, gråter och skrattar till de låtar som har kommit att bli inofficiella nationalsånger åt alla Mancunians. När konserten på Heaton Park avslutas med en 10 minuter lång version av "I Am The Resurrection" är det en perfekt smältdegel av det som Manchester är. Blandningen av Motown-trummor tillsammans med Loves psykedeliska popmelodier och Funkadelics stenhårda groove där Ian Brown och sin 70 000 man starka kör sjunger den arroganta refrängen är inte bara en monumental sång, det är en sammanfattning av ett band och en stad som tycks fullständigt sammanflätade.

OBS: bilden är tagen i samband med Stone Roses-spelningen på Hultsfred i juni.