Stockholm Music & Arts: dag 3

Festival — Publicerat 20:43 den 6 augusti 2012 av Fredik Asplund

Den tredje och sista dagen av den debuterande Stockholm Music & Arts-festivalen bjöd på strålande sol och värme. Det säger en hel del när man tvingas vänta längre i en kö för att få fylla på sin vattenflaska än för att köpa en öl.

Redan klockan tre stiger dagens första artist Anna von Hausswolff upp på scenen. Det är en av de spelningar som jag personligen har sett fram till allra mest. Hennes debutskiva Singing from the Grave och den nu aktuella uppföljaren Ceremony tillhör några av mina absoluta favoriter bland svenska skivsläpp de senaste åren. Jag blir inte besviken. Tillsammans med sitt band bjuder Anna von Hausswolff på en stark och mäktig minimalism där upprepande piano- och orgelmotiv ger storslaget emotionella intryck på en intresserad publik.

Trots att hon är först ut på en festivaldag som avslutas med en världsstjärna som Björk är det redan många som är här för att avnjuta von Hausswolffs musik, något som nästan verkar förvåna och imponera på artisten själv. Musikaliskt närmar känslan sig ibland postrock som Mogwai, Mono eller Sigur Ros i de vackraste partierna och bandet är inte främmande för att låta mer okonventionella klanger som rundgång från elgitarrer bidra med ett extra lager atmosfär till ljudbilden.

Efter att spelningen avslutas (alldeles för tidigt måste jag säga) med “Funeral for my Future Children” träffar jag en vän som berättar att han för första gången precis har gråtit på en konsert. Jag blir inte förvånad. Får man någon gång möjligheten att se Anna von Hausswolff live finns det inga andra alternativ än att i rask takt köpa en biljett, för hon är utan tvekan ett av vårt lands mest intressanta artister just nu.

Nästa artist på festivalschemat, Fatoumata Diawara, är på ett strålande humör och trots att det nog är många i publiken som aldrig har lyssnat på henne så övertygar hon snabbt eventuella skeptiker. Ett oerhört tight band svänger snabbt och oproblematiskt från västerländsk 4/4-rock till mer afrikanska rytmer, och även om det under vissa stunder blir aningen för mycket av wah-wah-indränkta gitarrsolon enligt min smak så är det omöjligt att inte imponeras av hur samspelta Fatoumata och hennes band är.

“Are you ready to move?” frågar hon entusiastiskt och får ett gensvar som är ovanligt från en skandinavisk publik som inte ännu har magarna fyllda med vin. De allra flesta besökarna börjar hoppa runt och frigjort dansa med till musiken på ett sätt som man sällan ser utanför ett Friskis & Svettis-pass. En lyckad spelning, och Fatoumata Diawara är den artist på festivalen som passade bäst på dagtid i starkt dagsljus.

Något som tyvärr inte kan sägas för efterföljande electroartisten iamamiwhoami. Ljudsystemet är riktigt bra, och basen är tung och medryckande men det förändrar inte det faktum att det rör sig om klubbmusik. Man gör sitt bästa med rökmaskinen och några blinkande lampor som knappt syns i solen, men det här är en situation som inte ens självaste Daft Punk skulle kunna rädda. Publiken är också något skeptisk, men det är verkligen inte musikens fel. Hade iamamiwhoami fått spela efter solens nedgång är jag övertygad om att alla festivalens besökare hade förvandlat området till en svettig nattklubb i ett rökigt sken av epilepsiframkallande stroboskopljus.