Reggaesplash (Lee Perry, Max Romeo, The Congos with special guests Beres Hammond & Jah Cure): KB, Malmö 7/8

Spelning — Publicerat 16:00 den 8 augusti 2012 av Anton Lindskog

I söndags fyllde Jamaica 50 år som självständig nation vilket självklart måste firas! Den kringresande "minifestivalen" Reggaesplash är en hyllning till Jamaica och en kärleksförklaring till landets musikhistoria. Men framför allt är det en resa tillbaka till tiden då de mest innovativa produktionerna gjordes av Lee "Scratch" Perry i Black Ark-studion.

Reggaesplash gör tre stopp i Sverige. I Malmö får vi - utöver de tre legendariska huvudakterna The Congos, Max Romeo och Lee "Scratch" Perry själv - även två gästartister. Först ut är Jah Cure som är i särklass yngst i det i övrigt veterantyngda programmet. 33-årige Jah Cure har en 15-årig karriär i bagaget - men han har också en snårig bakgrund och har fått tillbringa flera av dessa år bakom galler. Tiden i fängelset (där han har skrivit och spelat in tre av sina skivor) har uppenbarligen präglat honom starkt och inspirerat bland annat den fina "Reflections". Den låten blir också höjdpunkten på spelningen som i övrigt inte lämnar några större avtryck. Hans melodiösa, något smöriga reggae känns väl topplisteanpassad och blir snabbt rätt trist. Av någon anledning får Jah Cure, trots grav försening, dessutom längst speltid - ett märkligt tilltag med tanke på hur många legender som står på tur.

Kvällens andra gästartist överträffar däremot alla mina högt ställda förväntningar. Det är en fest från sekunden som Beres Hammond gör entré hoppandes jämfota upp på scenen. Den tunne 57-åringen har en, för kvällen, oöverträffad scennärvaro och verkar totalt överlycklig över att få sjunga sina gamla soulinfluerade reggaehits. Det är hitkavalkad utan andningspauser: "What One Dance Can Do", "She Loves Me Now", "Tempted To Touch" osv. Han dansar, gör rundsparkar och rör sig så mycket att undertröjan han bär under sin vita skjorta, snabbt blir totalt genomsvettig.

Klockan har hunnit passera midnatt när det är dags för "huvudakten". The Congos, Max Romeo och Lee "Scratch" Perry - tre legendariska namn som under kvällen har samma kompband och som avlöser varandra i en och samma show. Först ut är vokalgruppen The Congos som kör ett kort "greatest hits"-set. The Congos styrka är framför allt medlemmarnas säregna röster och deras sätt att sjunga stämmor med varandra. De turnerar fortfarande flitigt trots att de nu kommit upp i respektingivande åldrar (det är faktiskt bara ett år sedan vi senast kunde se dem på KB) men deras röster har klarat åldrandet mycket väl. Med åren har de blivit en slipad liveakt med mycket scennärvaro och deras knasiga danser är riktigt underhållande att se på.

Ett något tröttare intryck ger Max Romeo. Han fortsätter på samma tema och levererar en hitsföreställning med väldigt förutsägbara låtval. Visst låter det bra och livebandet tillför en hel del - till exempel när de får ersätta de plastiga 80-tals-syntharna i "Back To The Bible". Ändå infinner sig ofrånkomligen känslan av att Max Romeo - till skillnad från Beres Hammond och The Congos - nog hellre hade tillbringat ålderns höst med att sitta och lapa sol på stranden hemma i Jamaica.

Sist ut är Lee "Scratch" Perry. Klockan har hunnit närma sig kvart i två när legenden äntligen visar sig och allt fler i publiken börjar få märkbara problem med att kämpa mot tröttheten. Få artister har tänjt på gränsen mellan det geniala och det sinnesrubbade lika hårt som Perry - reggaens gudfar vars okonventionella inspelningsmetoder ligger till grund för såväl dub som för allt vad remixar heter. Den skogstokige rastafarin som brände ner sin egen inspelningsstudio för att driva bort onda andar. Bara att se honom göra entré är en upplevelse långt utöver det vanliga. Han är känd för sin extrema klädstil och bär just ikväll en sliten orientalisk morgonrock och har en stor lampskärm på huvudet. Uppe på scenen byter han ut lampskärmen mot en flitigt dekorerad keps som han plockar fram ur en medhavd resväska. Det känns som om vi har fått besök från yttre rymden.

Perry är med sina 76 år, äldst i sällskapet och han gör kvällens kortaste set som klockar in på drygt en halvtimme. Det blir ytterligare några hits från Black Ark-tiden. Perry ömsom sjunger, rappar, säger några obegripligheter och vankar stillsamt runt på scenen. Han gör en väldigt fin version av "Sun Is Shining", en av de låtar som han skrev tillsammans med Bob Marley. Under avslutande "Secret Laboratory" gör han ett halvhjärtat försök med att dra upp några tjejer ur publiken innan han lämnar KB, eskorterad av några vakter genom nödutgången. Nu känns det inte som nostalgi längre. Det kan aldrig bli det med Lee Perry, ens när han sjunger de låtar han skrev för 40 år sedan. För Mr Lee "Scratch" Perry kommer ju från framtiden!