Kent: Pildammsparken, Malmö 11/8

Spelning — Publicerat 22:31 den 12 augusti 2012 av Carolina Jonsson Malm


Min och Kents kärlekshistoria inleddes i tonåren då jag som manierat svårmodig tonåring behövde låtar om mörker, munsår och utanförskap för att överleva. Till skillnad från många av mina indietalibanska generationskamrater fortsatte jag att troget följa bandet mot den oundvikliga medelåldern, husamorteringarna, gäddhänget och dagisplatshetsen. Vissa påstår att Kent har blivit sämre, att det var minst femton år sedan de var intressanta, att de har sålt sig. Jag håller inte med dem. Kent har gjort otroligt mycket bra musik på den här sidan millenniumskiftet. Förvisso rätt annorlunda den gympaskointroverta depprock de spelade på nittiotalet, men trots discoflirtar och allsångsrefränger ofta riktigt bra.

På den senaste skivan Jag är inte rädd för mörkret har de enligt flertalet musikkritiker gått tillbaka till sitt ursprungliga sound, vilket alltså betyder mer gitarr, mindre discokula. Det är en sanning med modifikation. Låtarna på JÄIRFM har mer gemensamt med de senaste årens arenarockanpassade syntproduktioner än den tidiga karriärens truliga popmelodier. Inte minst när det gäller tematiken, som kretsar kring vuxenhetens komfort, övergivna ideal och ”en vag känsla av att någonting gått förlorat”. Mogen arenarock alltså, vilket även märktes på publikens picknickfiltar, Dressmanchinos och flyende hårfästen. Men gammal är äldst och Kent är fullblodsproffs när det gäller att få igång en höftledsopererad och gråstarrig folkmassa.

Den glänta i Pildammsparken som kallas för Tallriken är platsen för skådespelet. När skymningen faller kliver Sveriges snyggaste silhuetter in på scenen och levererar en häftig ljusshow, handklappsrefränger och bredbenta rockposer i motljus. Eftersom jag har sett Kent ca 20-30 gånger förut tycker jag att det är roligast att höra spåren från den nyaste plattan och ”Petroleum”, ”Ruta 1”, ”Färger på natten” och ”Isis & Bast” får mig att hoppdansa euforiskt. Ingenting slår dock förstasingeln ”999”, den nya episka medelklassångesthymnen av den typen som Kent har patent på. Några gamla godingar serveras också. Svennefansen blir som tokiga när bandet drar igång ”Kärleken väntar”, som följs av ”Ingenting”, ”Musik non stop” och – naturligtvis – ”747”, som Jocke påstår är inspirerad av Liftarens guide till galaxen, lite oklart hur, men visst Zaphod Beeblebrox.

Om Jocke Berg brukar beskyllas för att leka Bono har nu basisten Martin Sköld fullt ut förvandlats till Martin Gore i androgyna glamourgothkläder och märklig frisyr. Och Sami är fortfarande Sveriges bäste gitarrist. Mustonen är fortfarande härjad (vi är tacksamma för motljuset). Men alltså, jisses vad mäktigt det lät, såg ut, kändes. Avslutande ”Mannen i den vita hatten” fick mig nästan att börja tjuta. Frasen ”Älskling, vi ska alla en gång dö”, drabbar fortfarande lika hårt. Magiskt är ett slitet ord att ta till i rockjournalistik-sammanhang, men okej, vi säger väl det då. Det var rätt magiskt.