Linnea Henriksson: Malmöfestivalen 17/8

Spelning — Publicerat 23:58 den 19 augusti 2012 av Carolina Jonsson Malm


Ballonger, barfotadans och en bubblande personlighet fyller scenen under Linnea Henrikssons spelning på Posthusplatsen. Glädjen smittar av sig på den månghövdade publiken, som snart är ett enda stort sprittande leende. Hon är på hemmaplan, vilket märks. Efter genombrottet i Idol för några år sedan räknas hon numera som stadens okrönta popprinsessa. Debuten som kom tidigare i år har blivit väl mottagen och håller ovanligt hög klass för att komma från Idol-fabriken, vilket kanske inte är helt överraskande eftersom hitsångmakaren Orup hållit i dirigentpinnen. Men än har hon en bit kvar innan hon live kan mäta sig med genrens storheter såsom Laleh, Veronica Maggio och Annika Norlin.

Tacksamheten över publikens varma mottagande är inte spelad och ibland lyser orutinen igenom och det känns som att hon blir lite väl överväldigad av det enorma gensvaret. Kanske är det mig det är fel på som inte har vett att uppskatta spelglädje och oförställd lycka, jag som är uppfödd på svartsynt musik om ångest och livsleda, men halvvägs igenom kommer jag på mig själv att längta efter lite mer svärta och lite mindre sprallighet och förtjusta utrop. Linnea Henriksson sjunger om olycklig kärlek och destruktiva förhållanden i ”Väldigt kär/Obegripligt ensam”, ”Alice” och extranumret ”Lyckligare nu” lika glatt och oberört som om det handlade om kattungar och sockervadd. Det är rätt långt ifrån den känslosamma tolkning av Antony and the Johnsons ”Hope there’s someone”, som en gång i tiden fick mig att falla för henne i Idol.

Först när hon skruvar ned tempot i ”Mitt rum i ditt hjärta” och kanske framför allt ”Sista gången” känns det som att hon på riktigt berör. I sådana stunder undrar jag varför hon inte gjorde en maffig pianoballadskiva istället eller jazzig soulpop à la Adele, för rösten har hon ju. Mest förundras jag dock över publikens låga snittålder och konstaterar att återväxten när det gäller dansant, folklig schlagerpop är synnerligen god. Mycket talar för att Linnea Henriksson har många trevliga folkparksturnéer att se fram emot.