Den stora frågan som alla ställer sig på förhand är hur väl det har åldrats. Hur förlåtande tiden har varit mot 80-talsproducerade Tant Strul, det kanske mest originella bland de svenska punkbanden. Egentligen är kanske postpunk eller new wave en mer korrekt beskrivning, för särskilt konfronterande eller aggressivt blir det aldrig. Även om Tant Strul hade punkens energi, attityd och intresse för sociala orättvisor, så är de den vackrare, mer konstnärligt sinnade sidan av samma mynt.

Och det visar sig fungera helt utmärkt även 2012. Klokt nog låter de bli att spela den väl pubertala ”Pappas Tant”. Däremot låter ”Slicka Mej Ren” och ”Dunkar Varmt” fortfarande råa och opolerade — och det finns något oerhört sympatiskt och befriande över att höra en nu 50-årig Kajsa Grytt framföra de här texterna. Ibland vandrar mina tankar iväg till The Cures ofta förbisedda skiva The Top från 1984, där de tänjde på postpunkens gränser och experimenterade med udda instrument och arrangemang. Kanske främst på grund av sättningen som utöver de fyra kvinnor som spelar gitarr, bas, trummor och keyboard, även omfattar Fläskkvartettens cellist Sebastian Öberg. Det är med andra ord samma sättning som Tant Strul hade vid splittringen 1985.

Men framför allt låter det som Tant Strul. Rått och smutsigt men på samma gång vackert och storslaget och ofta känslostarkt och intensivt i låtar som ”Flicka Utan Ord”. Frontade av karismatiska Kajsa Grytt, ibland kallad Sveriges Patti Smith, och med sin episkt berättande stil har de sannolikt varit av betydligt större betydelse för svensk pop än vad historieböckerna velat göra gällande. Spelningen på Posthusplatsen under Malmöfestivalen är den sista i den korta räcka återföreningsspelningar som de har gjort under sommaren. De vill dock inte kalla det för återförening – ”vi finns egentligen inte” som Kajsa Grytt uttrycker det i sitt mellansnack – och inte heller nostalgitripp. Bara en kort tidsresa för att återuppleva Tant Struls storhet för en kväll.