Deportees: Malmöfestivalen 18/8

Spelning — Publicerat 10:23 den 20 augusti 2012 av Felicia Frithiof


De har blivit så stora. Vänder mig om och tittar ut över publikhavet, så tillbaka mot de skäggbeklädda männen i strålkastarljuset och rökmaskinerna på Posthusplatsen. Förra gången jag såg Deportees live spelade de också på en gratisfestival där de var kvällens avslutande akt. På en pyttescen byggd av träpallar i Vinterviken omgiven av kulörta lyktor spelade de med så mycket nerv och nerver att de nästan välte omkull. Det var charmigt, det var på festivalen En ljummen i gräset 2004, och på en picknickfilt framför satt en sjuttonåring som var superförtjust i debutsingeln ”Arrest Me ’til it Hurts” och lät sig medsvepas.

Det var vid den tiden, i mitten av 00-talet, som alla svenska indieartister skulle återuppfinna Prince. Ibland stannade det vid att sjunga i falsett och lägga in tillräckligt många ”oh”, men vissa band lyckades göra indiepop som lät ny när fler influenser fick korsbefruktas och läggas i lager. Sedan skulle det bara mogna.

Deportees verkar vara fullmogna. Peder Stenberg sjunger inte längre i så ljus falsett, rösten är fylligare utan att ha tappat sin soul. Dessutom bemästrar han till fullo rockstjärneposerna. Hela bandet gör det. Att hålla för öronen och bara betrakta dem spela ger bilden av ett gäng som vet till fullo vad de gör, och det är underhållande. Måns Lundberg kastar sig mellan bas och xylofon, och tillsammans med gitarristen Anders Stenberg köras och stämsjungs det för livet. Peder Stenberg är en klassisk frontfigur, full av energi, som förmår en ganska sval och av värmen och timmen tröttad publik att stundtals hoppa upp och ner, som i en ovanligt punkig ”Medicate it Right” – deras motsvarighet till Thåströms ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal”. Det taktfasta handklappandet sätter igång vid ”The Doctor in Me” och håller sedan i sig konserten ut.

Ibland gnistrar det till extra. Som när batteristen Thomas Hedlund drar ner tempot i ”Under the Pavement – the Beach” bara för att driva upp ett fantastiskt trumsolo och ingjuta låten med så mycket ny energi att den blir dubbelt så lång. Det råkar också vara kvällens enda låt som inte hämtas från senaste skivan. Det är som om de med senaste skivan växte färdigt och bestämde sig för att lägga ungdomen bakom sig. För allting är perfekt, intill minsta detalj tillrättalagt här.

Så när de inför sista låten aviserar att ”vi ska ge er det finaste vi har” – och det nerpitchade introt som får alla deras låtar att låta lika påbörjas – knyts ett hopp i mig om att nu, nu ska de ge mig ”Arrest Me ’til it Hurts” igen. Istället får bandet med sig halva publiken på att sjunga i kör till en subliminal version av ”A Heart Like Yours in a Time Like This”. Och besvikelsen är ett faktum. De har blivit det perfekta popbandet, men de har tappat en hel del charm.