Anna Ternheim: Malmöfestivalen 21/8

Spelning — Publicerat 08:57 den 22 augusti 2012 av Carolina Jonsson Malm


En konsertrecension, ett tacktal, en kärleksförklaring. Ibland kan en text höra hemma i flera genrer. Anna Ternheim har en speciell plats i mitt hjärta, få svenska artister berör mig så djupt. Det unika uttrycket, röstens innerlighet, berättelserna om saknad, sorg och omöjlig kärlek som både lindrar och skaver. I de dramatiska rockhymnerna och lågmälda folkballaderna finns ett vemod, något mörkt och vackert, vilket blir ännu tydligare när de framförs inför publik.

Anna Ternheims musik anklagas ibland för att vara kylig och ogästvänlig, men ikväll välkomnas vi in i hennes sammetsmjuka skymningsvärld. Scenen påminner om sällskapsrummet i en engelsk herrgård och pryds av orientaliska mattor, fransbehängda pallar och en oxblodsfärgad skinnfåtölj. Det enda som saknas är några hyllmeter med läderinbundna böcker och en sprakande brasa.

Sångerskan och hennes tremannaband bjuder in till en sober tillställning. Det är avskalat, intimt och stämningsfullt. Vi serveras några av hennes finaste melodier, vilka har fått nya spännande arrangemang med hjälp av bandmedlemmarnas imponerande instrumentföring. Ternheims pianospel och gitarrplock får sällskap av stråkar, klaviatur, blås och till och med en såg. Dessutom backar bandet upp Ternheims säregna sång likt en mullrande manskör. En särskild eloge får ljudteknikern Lars (ja, han heter faktiskt så, han presenteras och möts av publikens jubel), som i allra högsta grad bidrar till välljudet.

De inleder med ”Bow Your Head” från den senaste Nashvilleinspelade skivan The Night Visitor. Ternheims utflykt till countryns hemstad ligger säkerligen bakom den nya, lite varmare dräkt som låtmaterialet kläs i. Publikfavoriter som ”To Be Gone”, ”What Have I Done” och ”Girl Laying Down” från tidigare skivor låter fylligare och bättre än någonsin. ”No, I Don’t Remember” utmynnar i en vildsint stråkkakofoni och övergår i en skev version av ”A Voice To Calm You Down”. Mäktiga ”Let It Rain” låter hotfullt suggestiv. När en förvisso hjärtslitande och ändlöst vacker ”Shoreline” får avsluta setet känns det nästan överflödigt, Ternheims egna kompositioner klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Efteråt, när jag promenerar hem genom sommarkvällen, är jag fylld av en skön, varm känsla, trots att vi tyvärr inte fick några extranummer. Kärlek är ett så fint ord. Anna, jag är kär i dig.