Vid varje lyssning på Vånna Inget händer samma sak. Mitt sinne letar sig tillbaks ett antal år i tiden. Plötsligt är jag inte längre en trettio+bibliotekarie med väl avvägda pretentioner. Jag är yngre än ung vuxen, kanske ungefär sjutton år och jag står med ett ben i nattsvart cynism och med det andra i hoppfull nyfikenhet. Jag relaterar till varenda ord som Karolina Engdahl sjunger. ”Vi ska överleva det här – vi ska skaka liv i en trasig värld”. De enkla melodierna, de medryckande texterna, refränger som klibbar fast mer än valfri sockervaddsdänga och den punkiga men samtidigt publikfriande attityden fängslar mig totalt. Jag skrålsjunger med i ”Allvar” och ”Tickande Bomb” på väg till jobbet och låtsas, precis som då, att jag egentligen lever ett annat liv, ett bättre liv, någon annanstans. Småländska Malmöiterna i Vånna Inget har fått den något otacksamma uppgiften att dels spela precis innan Malmöfestivalens mest emotsedda återförening – Grandaddy, men också efter festivalens klart hårdaste band – Marduk. Onsdagen på Posthusplatsen är extremt förvirrande både vad gäller spelschema och väderlek. Solregnet slutar dock precis när Karolina stiger upp på scen. Det är till en början bara hon, en akustisk gitarr och en låt som närmast skulle kunna placeras in i genren punkvisa. När sen resten av bandet gör henne sällskap på scenen trappas tempot upp och trots att någon i publiken envisas med att skrika ”spela snabbare” tycker jag att bandet håller sig till den snabba poppunk vi är vana vid. Vi får se och höra Ebba Gröns extremt unga sladdsyskon riva av hit efter hit på ett väl godkänt sätt. Dock vet jag fortfarande inte om personen bokstavligen ville att bandet skulle höja tempot eller om det var en önskan om att få höra låten ”Snabbare”.
Trots en ibland lite svajig röst är Karolina Engdahl den självklara förgrundsgestalten. Hon sjunger med extrem inlevelse och är minst lika snygg som Debbie Harry. Mellansnacket tar dock bandets gitarrist Tommy Tift hand om. Han avhandlar ämnen som Pussy Riots fängelsedom och Malmöfestivalens hjärteämne i år: Läxhjälpen. ”Var förbannade!” uppmanar han publiken och vi lyder. Jag ler igenkännande mot två unga punkiga blondiner som halsar sitt vin direkt ur flaskan. Vi hoppar i takt, gammal som ung, och allt känns faktiskt precis som det brukar göra på festival. Eller ska jag säga…brukade?
Efter konserten nynnar jag några rader ur bandets låt ”Jag vet inget” för mig själv. ”Jag vet ingenting om livet, jag vet ingenting alls, jag tar ingenting för givet” och jag tänker att det inte spelar någon roll om jag är sjutton eller trettiofyra. Jag vet fortfarande ingenting om livet eller om hur det bör levas. Jag vet bara att jag älskar musik, att jag gillar att ryckas med på spelningar och att Vånna Inget gör det jävligt lätt för mig att göra det.
