“Tråkiga bokningar. Bra spelningar”. Orden är mina efter att jag och en vän är på väg hemåt efter Teddybears avslutande spelning på sista dagen av årets Popaganda-festival i Stockholm. Och nu, ett tag efteråt, känns det fortfarande som en hyfsat pricksäker sammanfattning av tvådagarsfesten vid Eriksdalsbadet.Det första som slår mig när jag anländer den första dagen är hur få besökare som har anlänt. Det är en varm och solig fredagseftermiddag och Korallreven ska snart spela, men det känns fortfarande väldigt tomt framför scen och jag känner en viss sympati för bandet som utan tvekan hellre skulle sätta igång några timmar senare. Trots att flera av låtarna bygger på beats i relativt högt tempo känns spelningen hela tiden något lågmäld och försynt. Det är svårt att säga om medlemmarnas distanserade hållning på scen är ett tecken på hipp uttråkan eller nervös obekvämlighet. Musiken låter väldigt mycket som den senaste skivan med Daniel Tjäders andra projekt The Radio Dept. med vissa inslag av Embassy och Studio, vilket passar mig perfekt. Men även för oss diskantknarkande Labrador-fans är bandets ljudbild under spelningen alldeles för skarp, mycket beroende på att det inte är tillräckligt med publik där för att dämpa de högsta frekvenserna. Allra bäst är en ny låt som man väljer att avsluta med, vilket ger mersmak för nytt material från duon.
När Deportees sedan ställer sig på den stora scenen inleder Umeåbandet med rejäla och bombastiska trummor som snabbt lockar till sig publiken. Liveinstrumenten ger en mycket bättre ljudbild i kontrast till Korallreven-spelningen och besökarna blir mer engagerade. Bandets melodislingor på gitarr och klockspel passar perfekt i sensommarvärmen. De har flera trogna fans framför scenen, men jag har personligen alltid haft svårt att riktigt engagera mig för Deportees musik. Visst är det kompetent, men för mig lyfter låtarna aldrig riktigt.
Då känns nästa spelning på lilla scenen mer spännande: Little Dragon (bilden). Göteborgskvintetten som har turnerat och spelat med bland andra Gorillaz bjuder på en vild scenshow som är omöjlig att värja sig mot. Den mindre scenens intimare känsla passar bandets nerviga energi perfekt. Med en energisk hihat och en tamburinsvingande sångerska i Yukimi Nagano skapar man kvällens hittills bästa stämning. När keyboardisten tar upp sin lilla bebis på scen, givetvis iförd hörselskydd som ser gigantiska ut på det lilla huvudet, är det svårt att inte dra på smilbanden.
Efter Göteborgselectro med högt BPM är det sedan dags för Frida Hyvönen att äntra stora scenen. Det jag skrev om hennes spelning på Stockholm Music & Arts för ett par veckor sedan stämmer även här: livskänslan gör att Hyvönens låtar blir mer dynamiska än på skiva men det rör sig ändå om musik som passar bättre i mindre och intimare miljöer. Typiskt nog så har Hyvönen precis samma otur med vädret som tidigare – under hennes spelning öppnar sig himlen och det öser ner under resten av konserten. Det är det enda regnet som kommer under hela festivalen och man undrar onekligen om den stackars kvinnan har en besvärjelse över sig från regngudarna.
