Unga Memoryhouse hypades flitigt av Pitchfork Media och andra etablerade ”proffstyckare” redan när de släppte debut-EP:n The Years. I år har duon gett ut sin första fullängdare The Slideshow Effect och visat sig vara väl förtjänta av all uppmärksamhet då de tagit steget från ett litet, introvert, sovrumsbaserat ambientprojekt till att skriva några av årets mest smittsamma och färgstarka poprefränger. Rockfotos Anton Lindskog träffade det kanadensiska pophoppet på årets Way Out West.
Fredag förmiddag. Klockan närmar sig 11 men Göteborg har ännu inte riktigt vaknat efter första festivalnatten på Way Out West. Jag åker spårvagn till det gigantiska hotellkomplexet Gothia Towers. Där övernattar Evan Abelee och Denise Nouvion i Memoryhouse som mer än ett halvt dygn senare gör sin första Sverigespelning någonsin på Pusterviksbaren. Paret skruvar lite lätt på sig i konferensstolarna som bandvärden har placerat dem i. Allt har gått i ett rasande högt tempo för dem. Trots att de hela tiden ler och svarar artigt så lyckas de väl inte riktigt dölja att de inte känner sig helt bekväma med intervjusituationen.
Årets The Slideshow Effect är fylld av catchy poprefränger med stora, vackra arrangemang. När Memoryhouse startade för tre år sedan var de dock något helt annat – betydligt mer svårgreppat och pretentiöst. Ett ”multimedialt konstprojekt” snarare än ett vanligt band. Musiken var instrumental, låg en bra bit från den refrängstarka dreampop de gör idag – och sångerskan Denise var inte musiker utan fotograf. De siktade mot konsthallarna snarare än regelrätta konsertlokaler.
Evan: – Jag hade en abstrakt idé om att visa Denises fotografier på en stor duk och spela instrumental ambientmusik till, som skulle fungera som ett soundtrack till bilderna. Så småningom ledde det till att vi började göra popmusik ihop istället.
Denise: – Musiken blev av en helt annan karaktär när jag började sjunga.
Evan: – Ja, det började med att jag inte lyckades slutföra ett av mina ambientstycken eftersom jag tyckte något saknades. Så fick jag idén att låta någon sjunga till. Jag visste sedan tidigare att Denise har en bra sångröst – något som jag upptäckt eftersom hon har för vana att gå runt och nynna för sig själv när hon gör olika vardagssaker. Därför bad jag henne prova och det funkade så bra att hon snart även började skriva låtar.
Jag tycker man märker av den här utvecklingen när man lyssnar på The Slideshow Effect. Den är betydligt mer poporienterad än The Years – och så innehåller den en hel del upptempolåtar.
Denise: – ”The Years” var inte tänkt att släppas som en EP. Det var bara några låtar vi hade fått ihop, så vi hade inte någon tanke på variation eller på att de skulle passa ihop.
Evan: – Ja, det här är vårt första försök att göra en fullängdare och därför har vi ansträngt oss för att bli mer musikaliskt varierade. Jag tror också att det är ett resultat av att vi har spelat live så mycket under de senaste två åren. När man spelar på klubbar är det ju alltid roligare om man kan slänga in några snabba låtar och se folk dansa och röra på sig.
Hur ska man egentligen tolka låttiteln ”The Kids Were Wrong”?
Denise: – Haha, det där är lite av ett internt skämt oss emellan.
Evan: -Det är en kommentar till musikpressen. Vi fick ju en liten hype när vi släppte ”The Years” och folk som skriver om musik – i alla fall på de ”stora indiebloggarna” – är ofta så snabba med att kategorisera in nya band i små, befintliga fack. Alla trodde att vi var ett jätteintrovert shoegaze/ambientprojekt i början, därför bestämde vi oss för att släppa en riktigt upbeat popsingel för att visa att de hade fel, hahaha.
