Markus Krunegård kommer till byn för att spela solo. Till finlandsfärjan som kallas Hotell Hulingen och har heltäckningsmatta där årtionden av festrester samlats.
Jag minns konserter i denna håla där publiken överröstat musiken, haft slagsmål framför scenen, skrikit ”visa pattarna” till artisten för att sen bara gå därifrån. Publiken ville dricka sprit i fred, inte lyssna på känsliga musiker.
Men vad vet jag. Det kan vara nya tider nu.
Innan konserten lyssnar jag igenom Krunegårds skivor och funderar på varför så många gillar den här musiken. Varför jag gillar den. Lättpåverkade hjärtat svarar så fort Korallreven & Vintergatan drar igång att det är känsloförstärkande magi. Det är att bli fånig och kapitulera inför soundtracket till det ensamma, sköra, blödande, som ligger inbäddat i trettiosju grader celsius, men som vi aktar oss för att visa upp. Det där vemodet som många i svenska folket uppskattar att Kent sysslar med. Men Krunegårds sound och texter är mer indie, mer tonårsiga, mindre sparsmakade. Han är mästare på att klämma in overkligt många ord i superhittiga sångmelodier.
Går i snön till spelstället, möter ingen, bara tallar och en sladdande bil med baslåda.
Scenen är en liten grotta med röda lampor. När konserten börjar hör jag en kille skrika: ”Jag måååste se detta, jag såg honom på Cirkus” som om han behövde ursäkta sig inför sina mer ölhävningsintresserade vänner.
”Jag sitter här framme även om det inte syns” säger Krunegård från grottan. Framför den står ett hundratal personer. Scenen är så inklämd och låg att det är omöjligt att se något om man inte står på första raden, där det får plats max tio personer. Kanske tjugo om det är små, unga människor, vilket det är.
Markus inleder med ”Everybody hurts” på piano. Åskådarna sjunger med spruckna fylleröster, tar i så att ansiktena vrider sig.
Ljudet är trist, men det beror på ljudanläggningen.
Jag noterar att Krunegård är väldigt bra på piano. I ”Vår sista dans” spelar han som Carol King eller en barpianist. Men jag gillar ännu mer hans desperata, fyrkantiga klinkande.
Klockan är 23, folk är fulla. Jättefulla. Viftar okontrollerat med olika leder, svajar. Och primalskriker från det innersta inre ”ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det”. Det är imponerande att Krunegård har lyckats pränta in sina inte helt lättsjungna textmassor i publiken. De kan inte fokusera blicken men sjunga ”du har vart ihop med Leonardo DiCaprio, du har vart med Joaquin Phoenix i Hollywood, du har bott med Jaggers dotter i Mexiko” med exakt frasering.
Han växlar mellan piano och gitarr under den timslånga konserten. Spelar vampyrlåten som extranummer. Det är lite av ett eldprov att spela ensam. Utan band att luta sig mot eller häftigt ljus eller svinbra ljud som liksom maxar upplevelsen medan man som artist kan stå och vara cool, göra snygga poser och så.
Mona Sahlin är på plats. Och Jens Orback. Gamla, unga, mycket blandat klientel. Det är någonting fint med att alla de här människorna betalat 190 kr i inträde bara för att få sitta i en bar bland andra människor. Mänsklig värme, snälla kom närmre. De flesta gör annat än kollar på konserten. Men de slipper inte undan. Det är bra. Ibland vet man inte vad man saknar förrän man tvångsmatas med det. Mänsklig värme och musik. Allt man behöver.
Svagaste kortet tycker jag är det han kallar ”det närmaste r’n’b jag kommer”, låten ”Lika barn leka bra”. Publiken tappar intresset en stund, men ”Askan är den bästa jorden” samlar ihop skocken igen.
Krune klarar eldprovet. Det finns en ödmjukhet i framförandet som är jättefin. Eld, aska, fortsätt med svedjebruket, det verkar som svenska folket behöver det.
