Samma dag som månadens konsert i hiphopsammanhang skulle ske på Kägelbanans scen lät Dead Prez hälsa via Södra Teaterns pressutskick att ena halvan av duon inte skulle dyka upp: ”Dead Prez fans: We are sorry to announce that our comrade stic.man has an unfortunate family emergency, so serious that he had no option but to return to the USA immediately. M1 and dj mikeflo want to rock an extra special show for you in stic’s absence. Let’s all gather tonight and send our best wishes and positive thoughts across the world to stic and his family. In the spirit of love and global community, let’s pull together so that we can send the most positive vibrations and make this a beautiful occasion.”Familjeproblemen till trots – spelningen skulle bli av och Sjukstugan som kvällens supportakt skulle höja stämningen till euforiska höjder innan de amerikanska stjärnorna skulle klimaxa kvällen. Trodde jag. Det är märkligt hur ett förband kan bli så slaktat av huvudakten, men det sker till min förvåning urskillningslöst denna kväll. Förväntningarna på Sjukstugan var skyhöga från min sida och besvikelsen enorm, när bara några få låtar kördes med halvdåligt ljud och utan någon särskild energi. Inte ens en av förra årets bästa svenska låtar ”Zig Zag” orkade lyfta varken artister eller publik. Så mycket bättre blev det dock när M1 klev på scen, frammanad av dj mikeflo’s tunga toner.
För både kärlek och en massa bra vibrationer strömmade mellan publiken och M1 och dj mikeflo denna söndagskväll, från de första till de sista dånande beatsen som med hjärtslagsmässig konsekvens pumpades ut i ett par timmar. Dead Prez är uttalat politiska och rappar om kollapsade samhällen, korruption och revolution. Om polisbrutalitet och rasism, om att det går att förändra strukturer, men först när man vågat erkänna dem. Om rötter och vilsenhet, och med tanke på senaste tidens apartheidbussar och REVA-uppståndelse i Stockholm, så hade timingen inte kunnat vara bättre.
De tretton år gamla debutalbumslåtarna ”Hip Hop” och ”Propaganda” är en svettig knytnävshamrande nostalgitripp, som bokstavligen får golvet att gunga längst fram vid scen. M1 utför uppgiften att underhålla sin publik utan vapenbrodern stic.man med bravur, men passar vid ett par tillfällen i slutet av spelningen på att byta plats med mikeflo. Med mörk blick och stringent mörkt flow får jag en känsla av att befinna mig på spoken word-festival, med klara Gil Scott Heron-vibbar i luften. Bara något mer svettigt aggressivt.
Det var en ynnest att befinna sig på plats denna kväll, med en stukad, men långt ifrån död duo amerikanska historieberättare, som fortfarande levererar post-spelning-fight-the- power-känsla i kroppen. It’s bigger than hip hop.
