Foto: Viktor Wallström / Rockfoto
Det skotska indierockbandet Frightened Rabbit släppte förra året sin fjärde fullängdare, och för bara någon månad sedan kom EP:n Late March, Deat March. Nu är de ute på en stor turné och besökte Hultsfred STOXA i helgen. Vi träffade sångaren och gitarristen Scott Hutchison pratade lite.
Hur startade ni?
– Jag pluggade på en konstskola, och det var det jag trodde att jag skulle göra resten av mitt liv, men under sista året så ändrades mina prioriteringar långsamt och musiken blev det viktigaste. Egentligen helt utan att jag märkte det. Till slut blev det nästan en besatthet. Jag var rätt… desillusionerad av massa bullshit, och sen kom musiken och var någon slags rent sätt att uttrycka sig på. Det är jättesvårt att förklara det här utan att låta total-hippie, men det kändes som att det var den mest direkta vägen för mig. Det var mycket mer ärligt än att hålla på med slipade konststycken. Och från där så byggde det långsamt på, medlemmarna anslöt sig allt eftersom, så det blev helt rätt. Det var en långsam, nästan organisk process. Och det har varit rätt hälsosamt tror jag.
Varför heter ni just Frightened Rabbit?
– Det var ett smeknamn min mamma och pappa gav mig när jag var väldigt liten, eftersom jag inte var särskilt socialt anpassad. Snarare oerhört blyg, ofta så mycket att jag vägrade socialisera mig med andra barn. Jag är bättre på det nu, så det är inte mitt smeknamn fortfarande, men jag tyckte det var fint att kalla mitt band, som förhoppningsvis skulle få spela inför en stor publik någon gång, något sådant.
Skottland har en väldigt speciell musiktradition, har den påverkat er?
– Ja, väldigt mycket. På olika sätt. Jag tror traditionerna kring folkmusik genomsyrar det mesta av den moderna skotska musiken. Folkmusiken är väldigt stark, och jag tror att det är enormt influerande. Det finns en slags kollektivt sinnelag också, eller kanske ett speciellt sätt att skriva på som är väldigt skotskt. Särskilt när det kommer till texter, och jag försöker skriva på samma sätt. Det är väldigt påverkat av skotskt historieberättande, och jag vill att mina låtar – även om de inte bokstavligen innehåller en historia – iallafall ska ha något berättande.
Var kommer annan inspiration från?
– Gällande texter så gillar jag poeter också. Ted Hughes har påverkat mig mycket. Och jag älskar Seamus Heaney. Jag tycker han skriver på ett så brutalt vackert sätt. Sedan var jag väldigt influerad av americana, och mycket whisky-röster och Ryan Adams och så vidare. Men jag försöker att inte bli för påverkad av musik. Jag bryr mig inte varifrån inspirationen kommer från. Man måste fortsätta vara öppen, för annars kommer inte musiken bli särskilt rik på någonting alls. Dessutom tror jag det kan komma var som helst ifrån. Kanske från den kylen där borta…?
Hur arbetar ni fram låtarna i bandet?
– Det har förändrats lite senaste tiden. Jag brukade göra det helt ensam, nästan framtvinga isolering. Jag stack till ett hus någonstans helt själv i två månader, och kom tillbaka med ett färdigt album. Och pratade egentligen inte ens om den med någon annan. Det har förändrats med den här skivan, vi åkte tillsammans istället och skrev varje dag i tre månader. Det var en konstig grej för mig, för det känns som att släppa in andra människor i en väldigt personlig process. Men i slutändan tror jag resultatet var spännande och mer intressant än det hade blivit om jag hade jobbat på det helt själv. Och jag tror inte jag kommer gå tillbaka till den där avskildheten igen, för jag har tröttnat på det. Jag har tröttnat på mig själv…
Vad tror du händer i framtiden?
– Efter att den här turnén är helt klappad och klar, så vore det fint att flytta någon annanstans i världen. Jag har bott på Skottland hela mitt liv, så jag vill testa att bo någon annanstans. Men det är ju en personlig grej. Jag har börjat försöka skriva musik med andra artister också. Vi har gjort några samarbeten redan, men det är inte naturligt för mig. Jag får liksom tvinga mig själv in i det, eftersom jag inte är särskilt social. Men jag tror det är viktigt att utvecklas och se hur andra människor fungerar. Det har hittills varit positiva upplevelser, så vi ska försöka göra fler av dem. Man lär sig mycket.
Text: Anna Lindeberg
