Det har blivit dags för Roskildefestivalens sista dag och känslan av att festen är på väg mot sitt slut är påtaglig. Tält packas ner och någon tycks ha lagt sordin på stämningen. Under den här dagen blir jag påmind om festivalens verkliga kvaliteter. Det är inte bara Nordens största musikfestival utan också den bredaste. Jämte massiva headliners som Metallica och Rihanna så är det här en plats där du kan hitta gränslösa mängder ny musik ur alla tänkbara genrer. Min dag kommer att omfatta bland annat punkpop, avantgardemusik och soul. Men det återkommer jag till senare.Först går jag förbi James Blake på Orange Stage men lyckas inte förbise hur malplacerad han är på en stor scen utomhus i dagsljus. Det är många på plats men de flesta ligger och solar. Endast en liten skara har blicken fäst mot scenen – där det förvisso inte händer särskilt mycket. På en intim klubb efter mörkrets inbrott hade det förmodligen varit riktigt stämningsfullt. Nu kan jag inte släppa tanken på att jag lika gärna kan lyssna på de snarlika albumversionerna i mina spotify-playlists hemma utan att störas av sorlet från folkmassan.
Istället går jag bort till Pavilliontältet för att se FIDLAR. Det unga, hypade Los Angeles-bandet gör extremt enkel punkpop om sina två stora intressen: att röka på och åka skatebord. Det är melodiöst, skramligt, ösigt och kul för stunden. De har rykte om sig att vara ett intensivt liveband med korta spelningar som ofta flippar ut i rent kaos – men de är bra mycket mer samspelta än jag hade väntat och på alla sätt bättre än slackerkollegorna Wavves som de ofta jämförs med. Sångaren Zac Carper avslutar med att crowdsurfa till ”Wake Bake Skate”. Den lilla skara tokröjande ungdomar som tagit sig närmst scenen är förmodligen den mest hängivna publik jag ser under hela festivalen: När jag går förbi tältet 15 minuter senare står de fortfarande kvar och ropar efter extranummer!
Nu har det blivit dags för mer svårlyssnade tongångar. Dagens mest bestående intryck lämnar Nazoranai. Trion består av tre rutinerade, erkända namn ur den experimentella sfären: Oren Ambarchi, Stephen O’ Malley – och framför allt Keiji Haino. Basisten O’Malley är mest känd för den förkrossande tunga drone/doom-metal han gör tillsammans med Sunn O))). 61-årige Haino har varit verksam sedan 70-talet och är en av Japans främsta noise- och improvisationsgitarrister. Genom åren har han gjort teater, fria improvisationer, noise, singer/songwriter med mera. Men mest känd är han för sin okonventionella spelstil som influerat ändlösa efterföljare i både öst och väst (om Thurston Moore är kvar på området så antar jag att han står i den glesa publiken!)
Hainos blotta uppenbarelse är fullkomligt surrealistisk, mer väsenlik än mänsklig, när han gör entré med det gråa håret hängandes långt ner över de som alltid svarta kläderna. Uppbackad av O’Malley och Ambarchi låter han ett stilla, vemodigt gitarrplink långsamt bygga upp till en explosion av bländade vitt oljud som torde göra Kevin Shields grön av avund. Det är helt obegripligt hur mycket ljud han får ut ur instrumentet: Jag tycker mig vid olika tillfällen höra en annalkande bisvärm, polishelikoptrar, skrikande fotbollshuliganer men allt är bara ljud som kommer ut ur Hainos gitarr. Urladdningen följs ett parti då han lägger ifrån sig gitarren och istället börjar sjunga/utstöta gutturala läten i tre olika mikrofoner (här blir det ofrånkomligt att associera till Yoko Ono). Han går loss på ett bord med effektpedaler (?) innan han plockar upp gitarren igen och det är dags för en ny attack. Upplevelsen kan liknas vid ett helande reningsbad.
