Bogotá är huvudstad i Colombia, ett land vars nutidshistoria förknippas mycket med knarkkarteller och gerillor som kidnappar turister. När jag besökte landet på vårvintern 2011 var det många som tyckte jag var galen som ens vågade åka dit. Men Colombia har städats upp, gerillorna har isolerats i avlägsna trakter och knarkligorna har sprängts.
Under tiden har Bogotá växt fram som en av Sydamerikas mest intressanta städer för ny musik. De traditionella salsateken, där det dansas salsa, cumbia och currulao natten i ända har kompletterats med klubbar där det spelas hypermodern musik, vanligen med elektroniska influenser men utan att förneka sitt ursprung.
I denna miljö hittar vi ursprunget till Bomba Estéreo, ett av de band som hittills gjort störst väsen av sig och börjat turnera runt världen. Mitt första möte med dem var på Roskildefestivalen förra sommaren. Jag är fortfarande förvånad att Cosmopoltältet överhuvudtaget stod kvar efteråt. ”Bomba Estéreo” är ett colombianskt uttryck för ”stor fest” och sällan eller aldrig har ett namn passat ett framträdande bättre.
Malmöfestivalen har gett Bomba Estéreo äran att avsluta festivalen på Posthusplatsen, den av scenerna som mest används för aningen smalare namn. De går på vid midnatt, vilket är optimalt för ett band som lika mycket vill tillfredsställa publikens kroppar som dess öron. Efter ett intro, där gitarrer och synthar efterhand kompletteras med accelererande trummor, dundrar sångerskan Liliana Saumet in på scenen med ett våldsamt ”Hola Malmo, que pasa!!!”.
Redan där sätter hon spelningens standard. Cumbiarytmerna, en av de mest tilltalande och dansanta rytmer som överhuvudtaget existerar, vävs in i långa, psykedeliska partier av synthmattor, gitarrer och trummor. Och så Liliana, som egentligen håller en förhållandevis lågmäld och cool profil men ändå är omöjlig att slita ögonen från. Det är fysiskt omöjligt att stå still. Bandet har total kontroll och håller ibland, som i fina ”Sintiendo” igen för att attackerna, som till exempel ”Caribbean Power” och ”Fuego” ska ge maximal effekt. Det är lite mindre röjigt än jag mindes det från Roskilde, vilket kanske delvis kan skyllas på den höga scenen och avståndet till kravallstaketet som gör att det inte blir riktig närhet, men det låter musikaliskt bättre och mer strukturerat. Det känns som bandet har gått från att vara mer av en otyglad partymaskin till fantastiska ambassadörer för modern latinamerikansk musik. En bättre avslutning på den åtta dagar långa Malmöfestivalen är omöjlig att tänka sig.
När jag vaknade i morse hade jag fortfarande känslan att min puls slog i cumbiatakt. Igår förvandlades Posthusplatsen till en svartklubb i Bogotá och det fanns ingen bättre plats att vara på än precis där.
Bild från vårt arkiv (Roskildefestivalen 2012)!
