Bear Family har tidigare sammanställt samlingen Gentlemen Prefer Blondes, men fortsätter att hylla Eddie Noack genom uppföljaren Psycho: The K-Ark And Allstar Recordings 1962-1969. Två utgåvor namngivna efter singlar som legitimerar Texas-sångarens countryhistoriska arv. Ett liv som dessvärre avslutades i sviterna av skrumplever 1978 – en konsekvens av omfattande alkoholvanor.
Noack nådde rampljuset genom nämnda ”Gentlemen Prefer Blondes” från 1949, där sångaren parodierar musikalen med samma namn (ursprungligen en roman skriven av Anita Loos). Låten blev populär fyra år innan Marilyn Monroe och Jane Russell gav påståendet allmängiltighet genom Howard Hawks succéfilmatisering. Noack hade sedermera svårt att följa upp de inledande framgångarna och omskolade sig till låtskrivare. Efter ett hektiskt 50-tal klev han således åt sidan.
Bolag: Bear Family
Releasedatum: 2/8
Bästa spår: Psycho
I slutet av 60-talet valde emellertid Noack att upprepa sin populärkulturella flirt; mördarballaden ”Psycho” andas oro, hjälplöshet och förtvivlan, och det är med ångest och skuld som Noack sjunger historien om ett familjedrama som spårar ur. Den magstarka singeln – skriven av Leon Payne – föll dock i glömska, men har blivit en kultklassiker.
Denna samling plockar upp de bitar som finns bevarade och förutom titellåten hittas ytterliggare en mördarballad. Offret är en ung kvinna vid namn Dolores, som besjungs av en oroad pojkvän, och flickvännen har fått ge namn åt denna klaustrofobiska singel. Temat kan tyckas makabert, men att skriva om ”förbjudna” ämnen var inte ovanligt inom countrymusiken. Porter Wagoners ”The Rubber Room” är exempelvis besläktad med ”Psycho”. Bland samlingens bästa spår hittas även ”Barbara Joy”, vars grundmotiv är våldtäkt. Textmässigt balanserar således Noack på slak lina, vilket kan ha påverkat framgångarna, men ljudbilden är däremot traditionell country och honky tonk. Duktiga musiker som gör sitt jobb.
Övriga låtar matchar inte topp tre, men ”Beer Drinking’ Blues” fångar ett gungande tempo, som ger känslan att drickandet borde upphöra innan barrundan slutar i katastrof. ”Too Hot To Handle” höjer tempot och utgör sista etappen på en sen nattrunda. Detta är bara rena gissningar. Kan dock intyga att detta är en samling som gör Eddie Noack rättvisa. (skivomslaget är hämtat från Bear Familys sjua ”Psycho”/”Dolores”)
7/10
