För tre år sedan släppte MGMT en bomb. Efter dansvänlig syntpop kom en för många av de fans de fått obegripligt inåtvänd psykedelisk platta som visserligen fick hyfsade recensioner, men dödade hoppet om ett fortsatt hitmakeri. Nu har MGMT hittat något slags mellanting eller möjligen kommit i takt med samtiden där psykedelisk rock får allt större plats.Originalduon, Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden, har sedan starten fått ett tillskott på tre medlemmar, men är sex stycken på scenen. Trummisen som möjligtvis är, men kanske ändå inte, en av de officiella fem trummar i alla fall som om livet hängde på det och bakom bandet projiceras stundtals häpnadsväckande vackra animationer. MGMT:s talang är sorgsenhet utan sentimentalitet inramad i absurd estetik och bakom dem dyker surrealistiskt tecknade insekter, karg natur och odefinierade rymdlandskap på storbildskärm, så väl synkroniserade med musiken att de ibland tar över showen och decimerar bandet till att bli stumfilmspianister som tonsätter föreställningen bakom sig åt publiken.
Ett eget och unikt språk i det estetiska såväl som det musikaliska bådar ofta för en lång och stabil musikkarriär. Ett eget uttryck har MGMT alltid haft, men det ser ut som att det är först nu, med det senaste självbetitlade albumet, som de har hittat ett sätt att förmedla sin värld på ett sätt som fungerar för både dem och deras publik. För det hojtas från publiken åt det nya materialet också, även om det kanske inte är lika öronbedövande som när de numera fem år gamla genombrottslåtarna spelas.
I samband med promoturnén för Congratulations fick MGMT mer än en gång kritik för sina liveversioner av första skivans hits. Enligt egen utsago ansträngde de sig för att spela dem på ett annat sätt än hur de ursprungligen lät vilket berövade delar av publiken den extas de betalat dyra pengar för. Numera verkar MGMT ha accepterat att det, om inte alltid så åtminstone inom den närmsta framtiden, kommer att hojtas mest exalterat i takt med intron till ”Kids”, ”Time To Pretend” och ”Electric Feel”. Söndag kväll på Cirkus tar de sig igenom låtarna utan större förändringar utom möjligen med en viss dipp i scenframträdandets energinivå.
I framtiden får de dock gärna låta bli att dra upp fans på scenen och tvinga dem att försöka slå i takt med musiken. Har man lyckats bygga upp den där egna världen så väl att inte ens leksaksrymdskepp som glider över publiken känns löjliga ska man helst inte slå hål på den genom att dra in verkligheten.
