Den 22 maj varje år inträffar ”World Goth Day”. Själv kan jag knappast tänka mig något bättre sätt att fira kajalpennans och mörkerromantikens högtidsdag på, än i sällskap av Clan of Xymox (om än två dagar för sent). Det nederländska gothbandet stod i mitten av 80-talet för två av genrens mest fulländade album – den självbetitlade debuten och uppföljaren Medusa (läs vår retrotext om den skivan här). De kanske mest uppenbara referenspunkterna för deras dramatiska, kärlekskranka, trummaskinsdrivna darkwave stavas The Cure och Sisters of Mercy.
Även om Xymox-klanen aldrig varit i närheten av nämnda bands popularitet (eller ikonstatus) har sångaren, låtskrivaren (och sedan länge enda kvarvarande originalmedlemmen) Ronny Moorings förblivit ursprungsformeln trogen. Med en imponerande konsekvens. I snart 33 år har han kombinerat gothrock med synthpop – och hållit genomgående hög kvalitet. Såsiga gothmuzaken på nya, femtonde albumet Matter Of Mind, Body And Soul är ett av – väldigt få – snedsteg genom åren.
När Clan of Xymox spelar på Babel inleder de svartklädda gothfarbröderna med fyra spår såsig gothmuzak från årets album. Det får spelningen att känns trögstartad – men det vänder snabbt! De fyra låtar från utomordentliga In Love We Trust (2009) som följer, både höjer tempot och sätter fingret på vad Clan of Xymox gör allra bäst. Här har de uppdaterat soundet till något som för mina tankar till Assemblage 23:s mörka, technopumpande futurepop, snarare än unga danska förbandet Moths hårt Joy Division-präglade retropostpunk.
Technoflirtandet till trots, så är Ronnys gamla favoritband – storslagna crooner-rockarna Echo & the Bunnymen – aldrig långt borta. Särskilt hårt, mörkt eller svårt blir det inte i Clan of Xymox sällskap. Snarare vackert och melankoliskt. De starka melodierna står i centrum. Texterna handlar om basala ämnen såsom kärlek och behov av närhet – och In Love We Trust blir tredje låten på raken att ha med ordet ”love” i titeln.
Det är Clan of Xymox första Malmöbesök och det märks att det är efterlängtat. Kanske inte så mycket på besökarantalet som är märkbart lägre än under fjorårets slutsålda spelningar i samma lokal med svartklädda generationskamraterna Fields of the Nephilim och Killing Joke. Men på publikreaktionerna. Det som händer när Clan of Xymox når fram till de karaktäristiska gitarr- och keyboardslingorna i sina 80-tals-anthems ”A Day” och ”Louise” är gothens svar på ett avgörande mål i hockey-VM. Svartklädda människor skålar i champagne, omfamnar varandra och gråter (!) av glädje.
Några låtval kanske kan i och för sig ifrågasättas. För min del hade de gärna fått hoppa över den malplacerat skojfriska, EBM-stompiga covern på Shocking Blues ”Venus” (förevigad sedan 1986 av Bananarama). Däremot är den långsamma, industri-influerade tolkningen av David Bowies ”Heroes” helt briljant. En snygg blinkning åt en av de viktigaste förebilderna för den tradition som Clan of Xymox fört vidare i över 30 års tid.
Ronny Moorings är på strålande bra humör. Han skämtar med publiken och förhandlar sig till mer tid för att hinna med den obligatoriska avslutningen ”Back Door” innan strömmen stryps. Den gedigna erfarenhet som gothens främste överlevare har samlat på sig under åren märks och han tycks inte ha några problem med att rädda situationen när en förstärkare lägger av mitt under ”A Day”. Jag kommer lite osökt att tänka på vad AllMusicGuide häromåret skrev om en annan kajalsminkad åldersman – Gary Numan ”Complaining that his music is narrow is like complaining that an espresso machine just makes espresso. Even if it’s the best espresso on Earth”. Detsamma kan sägas om Ronny Moorings.
Bild från arkivet (Stockholm 2011).
