I den fullproppade konsertsalen syns musikälskare i alla åldrar – vid en snabb överblick ser de flesta ut som symfoniälskande säsongskortare och jag som gammal Cardigans-fan verkar vara i minoritet. Persson har tagit med sitt kompband (fyndigt namngivet Nina’s Persons) och mellan de fyra herrarna och symfoniorkestern har en genomskinlig skiljevägg satts upp. Väggen visar sig vara väldigt symbolisk, då de två lägren under kvällens gång hinner med att både samarbeta och kämpa mot varandra om publikens uppmärksamhet. Ibland når de fram till varandra genom väggen, ibland verkar de tvingas tvärbromsa framför den.
Efter att Persson äntrat scenen inleds kvällens samarbete med A Camps ”Love Has Left The Room” som fungerar ypperligt med orkester då redan den ursprungliga albumversionen inkluderar stråkpartier. Långt mindre imponerad blir jag under påföljande ”Erase/Rewind”, där det musikaliska mötet inte riktigt vill sig utan glasväggen känns som allra tjockast. Kompbandet tar över medan orkestern mest försöker inflika bäst de kan, som barnet som inte får leka med de andra men ändå tappert försöker fjäska sig in. Väggen blir dock tunnare ju längre in i konserten vi kommer, och upptempolåtarna i andra akten är riktigt bra. Refrängen i ”Animal Heart” känns mäktig och kraftigt hjälpt av orkestern och avslutande ”My Favourite Game” är genial, då balansen är perfekt och resultatet är lika delar genre-battle som harmoniskt tillmötesgående.
Det är dock viktigt att vara medveten om att kvällen i stort är ett musikaliskt experiment, och som sådant är det oerhört lyckat. Även om Persson är kvällens huvudperson ges det även utrymme åt både andra artister och andra låtskrivare. Att Persson i första akten går av scen efter att ha presenterat mezzosopranen Emma Lyrén är ett genialiskt drag. Lyrén framför sin tolkning av A Camps ”The Crowning” och återvänder även efter pausen och agerar Perssons manlige duettpartner i ”Golden Teeth and Silver Medals”. Persson framför också tolkningar av andras alster, och även om hon själv har en fin låtskatt att luta sig tillbaka på är valen av covers så träffsäkra att de utgör höjdpunkterna i kvällens repertoar. Leonard Cohens ”Famous Blue Raincoat” är omöjlig att inte göra rättvisa, Kurt Weills ”Je Ne T’aime Pas” framförs på felfri franska och Eva Dahlgrens ”Stenmannen” är också ett klockrent val, då ju Dahlgren själv spelade in en hel skiva med symfoniorkester (och i processen skapade sitt eget magnum opus).
Under hela konserten kastas jag mellan sinnesintryck i och med alla genrebyten och fokusskiften. Trots små reservationer så är det experimentella crossoversyftet uppnått och jag kan bara ge en eloge till Malmö Symfoniorkester ledd av Jonas Nydesjö, och till Nina Persson som lyste upp hela salen med sin närvaro. MSO Pops är en fin (och lyckad) idé och jag hade definitivt återvänt vid nästa tillfälle, om man bara bjudit in någon annan än Tommy Körberg.
OBS: Arkivbild