För den som inte visste det redan: Jag älskar Roskildefestivalen. Som trogen festivalbesökare finns det ingen tidpunkt på året jag lever så mycket för som den veckan då jag får chansen att besöka världens vackraste fristad. Med en ständig doft av ammoniak och ständig smak av Tuborg njuter jag av varje sekund på fälten där total frihet möter musik i en blandning av världsklass. Jag vill leva, jag vill dö på Roskilde.
Som extra plus är inte bara Roskilde en festival som bjuder på fest och musik, utan det är också en festival som vilar på en stark och viktig värdegrund. Varendaste krona av vinsten skänks till välgörenhet, varenda kvarlämnat tält och mat skänks till hemlösa och flyktingar. Och när musiken som ska pryda postern bokas jobbar bandbokarna hårt för att se till så att alla möjliga genrer och kulturer är representerade. Ja, Roskilde har verkligen koll på allt. Eller nåja nu överdrev jag en smula. Roskilde har koll på allt utom en av de viktigaste bitarna. Nämligen de kvinnliga artisterna.
I år var 100 procent av Roskildes headliners män. Föråldrade gubbar i vissa fall. Med gitarrer. Ett stort misslyckande för en festival som i grunden vill representera alla och få varje generation med sig. Orange Stage hade lika gärna kunnat heta ”No Girls Allowed”, för ungefär sådan var reaktionen när man försökte konfrontera Roskildes bandbokare, en majoriter av män för övrigt, om detta problemet. ”We don’t book gender, we book music”, som de svarade mig och min podcastkollega Filip Beijer på en tweet kring det, via Festivalpodden.
Läs: Vi skiter i vilket. Och när en av bandbokarna fick samma fråga via en frågestund på Gaffa var svaret något i stil med att ”Det har sett ut så på musikfronten i år. Det är fler manliga artister som är aktuella, och därför har vi bokat utefter det”.
Fler manliga artister aktuella? Sen när var Rolling Stones aktuella med något nytt, förutom att åka runt på en never ending turné tills hjärtana stannar? Sen när kändes det mer aktuellt att placera avdankade Deftones och Rob Zombie framför en gigantisk scen där publikhavet framför ekade halvtomt, medan vi andra trängdes i trånga tält till de få kvinnliga artister som festivalen erbjöd, där superaktuella Icona Pop, HAIM och MØ stod för succéer bortom de ”en vanlig dag på jobbet”-spelningar som gitarrsnubbarna stod för. Vad hände med Lana Del Rey, M.I.A och Robyn, artister som alla var i närheten under tidpunkten och som säkerligen hade dykt upp om bara bandbokarna lyft på luren. Musikbranschen består inte av 100 procent män, min och majoriteten av folks musiksmak består inte av 100 procent män, så varför envisas med att så nonchalant boka 100 procent män?
Att festivaler är långt ifrån jämställda på musikfronten är tyvärr ingen nyhet. Bara för någon vecka sedan presenterade Jämställd Festival en undersökning som visade på att 91 procent av artisterna på europeiska festivaler var män i somras. 91 procent. Och tittar man närmre på Roskildes två största scener från 2006 till idag har det sett ut så här: Orange: 90,8 % män Arena: 83,9 % män
Vi kan älta den här debatten i evigheter. Vi kan byta ut alla trångsynta manliga bandbokare och Jämställd Festival kan fortsätta visa sin statistik i minst 10 år till utan att vi nått en lösning. För det är de sovande festivalerna som måste vakna. Och därför behöver någon festival med betydelse, en som andra inspireras av, en som andra tar efter, både i festivaltänk och ideologi, vara den som tar steget. All eloge till festivaler som exempelvis Popaganda som redan nu strävar efter en mer rättvis fördelning, men i slutändan når inte ringarna på vattnet ut i Europa, i de delar där problemet är ännu större. Och därför blir intresset så svalt att vi tar ett steg framåt medan vi så småningom tar två steg bakåt igen.
Med andra ord: Roskildefestivalen skulle kunna vara den festivalen. För samtidigt som Roskilde strävar efter att behålla sin på alla andra sätt värdefulla värdegrund, så strävar många festivaler att ta efter den. Många festivaler vill vara som Roskilde. Stora delar av Festivaleuropa vet vad Roskilde är och står för. När exempelvis Roskilde gör ett uttalande och kritiserar dansk politiks sätt att hantera flyktingar, då blir det en nyhet som ekar långt. En nyhet som folk tar efter, blir ett med. En filosofi som är självklar och vettig från en röst som tilltalar unga och därför är lika bildande som den är viktig.
Men det är också en röst som kan dala åt det negativa. För när Roskilde skiter i jämställdheten, då skiter kidsen också i det. Och bokar inte Roskilde kvinnliga akter, varför ska då andra festivaler behöva göra det?
I slutändan älskar jag Roskilde mer än vad jag älskar livet självt. Men det är också en kärlek som sviktar mer och mer för varje idiotiskt uttalande från en skev bandbokare. Jag vill inte bara älska festivalen, jag vill känna mig stolt över den också. Inte skämmas, som jag gör nu.
Linus Bjarnelo pratar i podcasten Festivalpodden när han inte skriver krönikor för Rockfoto.
