De pluggar Ride som om de vore ett högskoleprov

Sensommaren 2012, i efterdyningarna av en vild festivalsommar, befann jag mig på Debaser i Malmö (RIP) på eventet Brooklyn Festival. Min lever var sargad, jag hade skaffat ett bibliskt skägg och framför mig på scenen stod ett gäng snubbar och stirrade ner på sina skor medan de spelade långa utdragna ackord på sina gitarrer till en publik på 50 närmast sörjande.

Det första lövet föll från en gren utanför, och jag frågade min gode vän Ariel, indiepopparen, som stod bredvid mig, vad i helvete det var vi egentligen stod och lyssnade på. Han informerade mig glatt att det var ett band som fötts ur musikgenren shoegaze. En genre som fått sitt namn just på grund av att utövare inom genren sällan tittar upp, eftersom de är fullt upptagna med att stirra ner på sina effektpedaler, vilket i sin tur ger oss i publiken en illusion om att de i själva verket tittar ner på sina skor.

Ariel älskade den här typen av musik, berättade han, innan han fortsatte att långsamt gunga i takt till evighetsackorden från scenen. Själv fortsatte jag suga på en Brooklyn Lager medan jag fascinerat betraktade det som utspelade sig, innan jag planlöst drog hem genom natten, gungande som om jag i själva verket var en shoegazer.

Jag hade inte ägnat shoegaze en endaste tanke efter det. Till häromåret då folk i min omgivning plötsligt började bete sig märkligt. Något band vid namn Slowdive (bilden) hade nämligen återförenats. Ett band jag själv aldrig hört talas om tidigare, ett band jag aldrig ens hade hört någon i min omgivning nämna tidigare, med undantag för just Ariel kanske, var nu på allas läppar. Det skrevs långa artiklar om Slowdives återkomst på diverse ängsliga musiksajter och stadsfestivaler av den pretentiösa karaktären, likt Primavera och Way out West, presenterade stolt upp dem som ett band av headliner-karaktär.

De som hade varit 50 närmast sörjande på Debaser den där kvällen för två år sedan, utgjorde numera en folkstorm. Ett hav av coola musikvetare som stolt basunerade ut ord som ”Slowdive är årets bokning” och ”Nu är det klart. Jag åker på WoW” på sina sjukt medvetna Twitterkonton, medan jag själv stod kvar i ett hörn och kände mig som den ensammaste själen i musikvärlden. På samma sätt som jag hade frågat Ariel vad shoegaze var, frågade jag nu världen: Vilka är Slowdive? Sedan lyssnade jag. Och konstaterade att det var exakt samma typ av gungande evighetsackord som jag hade hört på Debaser 2 år tidigare. Jag var inte längre ensammast i musikvärlden, och gick därför vidare som om ingenting hade hänt, på samma sätt som alla coola musikvetare gjorde, när väl sommaren 2014 var över.

Och det är nu idag, ett år senare, som jag börjar förstå grejen med det här. För någon vecka sedan presenterade nämligen Primavera sin line up. Bland välbekanta namn som Patti Smith och The Strokes bland deras headliners uppenbarade sig det även ett för mig främmande namn: Ride. Ett band som skulle visa sig vara ytterligare ett återförenat namn från denna tröttsamma musikgenre.

Och plötsligt är vi tillbaka där vi var för ett år sedan. Coola musikvetare och ängsliga artiklar på musiksajter som bara häller hyllningar och glada tillrop över denna återförening.

Det plötsliga måstet och anledningen till att vallfärda till Barcelona i vår: Ride. Ett av 90-talets viktigaste band, som de alla skanderar, medan vi som fattat grejen konstaterar: Årets Slowdive.

Jag vet exakt hur det ligger till nu. Och jag vet därför exakt hur det kommer bli inom några veckor. I samma sekund som Way out West (antagligen) bokar ett återförenat Ride kommer de självutnämnda musikvetarna kasta sig över Wikipedia och plugga Ride som om de vore ett högskoleprov, för att sedan toklyssna på alla deras låtar via Spotify, som om det inte fanns någon morgondag. Så att de raljerande och belåtet kan skriva den där göttiga tweeten om att ”Ride är årets bokning”, för att sedan luta sig tillbaka igen med tron om att de har koll. Exakt så som de gjorde med Slowdive, året innan.

Det verkar vara ett vanligt förekommande fenomen bland sena 80-talister och tidiga 90-talister. Att varenda band inom en udda genre måste hävdas och påstås ha varit med dem under barndomen på ett sådant sätt att de kan påstå att det är nostalgi när dessa bortglömda band återförenas 20 år senare för att de har gjort slut på sina pengar. Det är numera coolt att påstå att man visste vilka Slowdive och Ride är. När de alla egentligen antagligen var precis som mig i barndomen, det vill säga: lyssnade på Aqua och Backstreet Boys.

För att underlätta för alla nya och gamla Ride-fans gjorde vår chefredaktör en playlist med bandets bästa låtar. Lyssna här.

Det gjorde i alla fall jag. Lyssnade på Aqua och Backstreet Boys alltså. Och det lustiga i detta är ju att jag inte skulle hoppa jämfota av glädje ifall någon festival fick för sig att boka dem, just av den enkla anledningen att jag idag bryr mig lika lite om de här artisterna som ni bryr er om Slowdive och Ride när sommaren väl är över. Och då är det dags att ligga på helspänn och invänta nästa års återförening, vem det nu än kan tänkas bli.

Det är ju en jäkla tur för Kurt Cobain att han är död.